Frågor & svar

Iris svarar på frågor från er läsare så att människor kan göra
sidoarbeten genom att se andras processer och frågeställningar.
Ställ din egen fråga till Iris på högersidan.

Fråga:
Hej Iris Jag hamnar ofta i en maktkamp med min tjej. Ofta är det svårt att veta då om det är jag som är knäpp eller om det är hon som djävlas. T.ex. kan det vara så att hon vill att jag skall ta mer initiativ med vårt barn, fast jag själv är nöjd med att göra det jag bidrar med i hemmet (disk, matlagning, tvätt och annat). Då vår pojke är tre år och kräver uppmärksamhet nästan bara av sin mamma står jag ibland tillbaka och gör kringsysslorna i hemmet. Då kan min tjej lacka ur och tycka att jag borde ta initiativ med pojken vilket ofta leder till att vi börjar argumentera med varandra. Jag förstår att det kan vara jobbigt ibland att alltid vara så behövd. Men det kan också vara jobbigt att alltid bli bortvald från min son. Tacksam för svar.

Svar:

Hej,Om du tänker att ’du hjälper till’ hemma så är det ett feltänd. Du är hemma, du har ett barn, ni båda har det så och ni har båda allt ansvar. Dvs, ni kan dela på arbetsuppgifter men ni kan inte jämföra eller tro att var och en gör sin del. Båda har allt ansvar och om du lever det så kan du bara le vad hon än säger om hur det ska vara rättvist för det finns ingen rättvisa.

Visst, hon kan känna att det är orättvist och du kan känna att något annat är orättvist, men det är konflikter inom er och de kan ni bara lösa i er själva, inte genom att trassla med varandra, de löser sig inte med att ni anklagar varandra för då blir det bara en kamp som någon ska vinna genom att den andra anpassar sig. Det behövs inte.

Tänk så här, – det som är nödvändigt för vår överlevnad, det gör man bara, det behöver inte komma ur lust eller måsten, gör det bara. Resten är bara lek och det kan man välja hur man går till väga, men var i lek inom dig så blir kroppen glad och nöjd. Det kan du även vara i när du gör det nödvändiga om du inte vänder det till ett måste och anpassar dig. Prova det och se vad som händer inom dig.

Fråga:

Hej Iris! Genom läsning av dina böcker har jag lärt mig mycket om autism, vilket jag är tacksam för. Du är en remarkabel människa med uppenbart unika gåvor. En nära anhörig till min man har en lång och svårbehandlad anorexihistoria bakom sig, och är fortfarande dålig. Det finns Asbergers syndrom i släkten och jag tror att ett inslag av detta kan vara orsaken till såväl utvecklandet som svårigheterna med att lyckas med behandlingen. Känner intuitivt att det finns en tomhet inom den här personen, trots att hon egentligen har allt hon kan önska i livet. Vad har du att säga om detta och om tips till behandling.

Svar:

Hej Först och främst att hon själv kan vara nöjd med att hon är missnöjd. Nöjd för att hon har livet, att hon är i livet, att inget hotar hennes liv just nu, och sedan missnöjd med att hon inte hittar in till sig själv så att hon får en förnimmelse av att livet är som det ska vara. Först att sluta att tro att det finns något att jämföra sig med, att hon är speciell, annorlunda, ovanlig och att hon är nyfiken på det som är annorlunda med henne. Sedan bli arg, riktigt förbannad, för att hon inte hittar sin egen nöjdhet. Om hon kokar ordentligt utan att bli rädd för det så blir kroppen glad och då kan det hända att hon får en förnimmelse av vad det vill säga att vara nöjd. Då kan hon inte låta bli att fortsätta vara nyfiken och det är bra.

Fråga:

Hej! Jag undrar hur vi ska få vår son på 9 år att bli mer flexibel och att kunna klara förändringar på ett bättre sätt. Han har ADHD o Autism. Det blir alltid ett nej som svar från hans sida. Han är hyperkänslig. Tack på förhand!

Svar:

Om du har bestämt vad som ska hända, om du säger det utan att vänta på svar, ger honom tid och sedan säger ”kom nu”. Det viktigaste är att du har bestämt dig och sedan frågar dig själv, ”hur ska jag få honom med mig på det?” Då är du i ett läge som väcker minst motstånd hos honom och då kommer du på något sätt att lirka med honom. Prova och öva tills det går.

Fråga:

Hej Iris, jag hamnar ibland i oerhört negativa tankebanor om mig själv, det blir som en spiral nedåt. Jag kan komma på för en stund att detta är inga bra tankar men sedan är jag där igen och de negativa tankarna fortsätter och det känns bara sämre och sämre. Hur kan jag tänka eller göra för att stoppa när jag befinner mig i detta och hur kan jag komma loss så det blir bättre?

Svar:

Hej.
På det sätt vi lever och tänker så är det ofta så att vi tror att livet kan vara perfekt och när det inte är det så tror vi att vi själva är dåliga. Så är det inte. Livet är ofullständigt och det är det för att annars skulle det inte finnas rörelse, och utan rörelse inget liv och ofullständigheten gör att livet är bra nog när det inte är hotat av döden just nu. Sååå Om du sätter dig ner, tittar dig omkring, upptäcker att ”just nu, precis i detta ögonblick, kan jag se att det är lungt, inget hotar mitt liv, okej…. puh…. då kan jag ta tid på mig och bara vara. Flyta omkring inuti en liten stund, känna på hur det är att vara… att livet är livets egen mening och det ger livet dess värde, lugnt… vänta… så kan du få för dig vad som är nödvändigt för tillfället och göra det. Eller, om inget är nödvändigt, hitta på något du ändå vill göra och göra det.”
Om du gör om detta igen och igen och igen…. så mycket och så ofta du kan när du hamnar i dessa negativa tankebanor så har du en möjlighet att vända det tidigare än vad det vänder självt nu.
Skälen till att du hamnar i det kan vara helt olika, det kan vara att du blir rädd för något och att du inte känner det, det tar sig uttryck i detta rädslosystem som du beskriver, det kan vara längtan efter ett möte med någon? det kan vara saknad efter någon du misst? Det finns grund, men…. vi lever ofta inte här och nu och är närvarande i det, utan vi är ofta i det som ska hända efter nu, och ibland så vägrar kroppen att vara med på det och då alstras sådana tillstånd som du beskriver.

Fråga:

Hej, jag kände mig mer lekfull när jag var yngre och gladare. Jag tycker livet har blivit mer inrutat och det finns väldigt många upprepningar och rutiner i mitt liv. det verkar som att många har det så här. Hur kan man göra för att ha ett mer lekfullt liv som gör att man känner sig mer levande och glad?

Svar:

Hej. Du har ett problem som du delar med många och det beror på att vi, i den civilisation vi lever i, tror att livet är att lyckas, att göra karriär, att bli rik, att få det bekvämt och att äga mycket för då blir man rik och lycklig. Vi lever ofta i ett ’sedan’, sen när vi gått ur skolan…då…, sen när vi gift och och fått barn… då…, sen när vi byggt vårt hus… då…., osv. Problemet är att lyckan inte kommer som i sagans värld, att man får prinsen och halva kungariket och lever lycklig i resten av sitt liv.
Om du leker med tanken på att livet är livets mening och att du lever. Om du vågar glädja dig åt det och se att det går dig alla möjligheter du kan komma på. Om du då tänker… ”vad är nödvändigt idag? Här och nu? Och… om du tänker att det ska du göra… så, lek med tanken på hur du kan göra om det till ditt och känna i kroppen att den blir glad av att göra saker”… och så gör du det och då får du en annan upplevelse än att det är något du måste och som du tvingar dig till att göra. När något inte är nödvändigt utan lyx, allt du har som du inte behöver men som du gärna vill ha, om du ser att det är lyx och att det är grejer som du valt och som bara när nödvändiga för att du har valt dem så du vet att det är fritt att göra dig av med dem om du inte tycker de är roliga längre, inte intresserar dig, att du inte kan leka med dem här och nu, så… då blir de bara betungande och då är det bättre att ägna dig åt något annat.
Börja med det och hör av dig igen när du kör fast på nytt.
Lycka till

Fråga:

Hei du. Eg lure litt på noe. Mange er vokst opp med betinget kjærlighet. Og de kan se ut som lever et ”overfladisk” liv. Ka som gjør at noen kan leve hele livet slik? Og faktisk ikle trenge noe mer. Og være fornøyd i det, men noen ikle får til noe og virkelig liker ikke seg selv osv. Forstår du spørsmålet mitt?

Svar:

Det är flera saker som avgör. En är att vi har olika konstitution, alltså, vi är skapade olika, en person är ljus i sitt sinne och ser det mesta som vinst, andra är mörkare i sinnet och ser allt negativt och och alla brister. Man kan inte göra något åt själva konstitutionen men beroende på ens konstitution så kan man göra något bra av allt man möter som inte dödar oss.
Sedan är vi olika känsliga och beroende på vad som händer oss i livet så kommer vi att hamna i rädslor och då kommer vi att bli styrda av det jag kallar för autopilot, det skydds och försvarssystem som finns i vår konstitution. Då kommer vi att ha misstro mot oss själva, mot andra och mot själva livet och då tappar vi det som finns när inget annat finns, det som vi har med från början, det som är konstitutionens grund,
Att vi, de första fjorton dagarna i livet är helt autonoma, vi har allt vi behöver, vi befinner oss inuti en ideal miljö, vi har det vi behöver för att utvecklas, ägget och sperman har mötts och dragit till sig information från atmosfären och det blev du, just du, unikt du och ingen annan än du. Det ägget kommer att dela sig och hela sig och dela sig och… alla dina stamceller bildas. I det läget är du i det grundläggande, nöjd, tillit, trygghet, gemensamhet och… din möjligheten, att ta tillbaka det, har vi hela livet, även om livet har ställt till det genom alla rädsla och de rädslosystem som vi utvecklat.
Hur vet man att det finns?
Om det inte finns så slutar ditt liv som spontan abort och om det inte gör det så…. finns det möjlighet att återkoppla till det igen.
De som har kvar den kopplingen hela tiden, de drabbas inte av särskilt mycket misstro och får inte särskilt mycket ångest och otrevligheter inuti sig, de lever i det sekundära som finns, trivs med det och leker sig igenom livet, eller… ibland lider sig igenom livet, men de lever i det sekundära, det du kallar ytligt, och är nöjda med det.
När man då varit med om händelser som slagit igång rädslosystem i oss, som gjort att autopiloten kopplat sig in, då kommer vi att vara på flykt, eller i försvar, eller i angrepp och det beror på att det är rädsla som styr istället för att man bara är i tillit till sig själv, har trygghet inuti, är i gemenskap och nöjd och tillfreds vilka behov man än får. Då ser man bara behoven som en utmaning, inte ett hot, och ser det bara som utvecklande, spännande och intressant när ofullständigheten i livet gör att det trasslar till sig.
Då är livet det som det är, först och främst att lära att som behöves för det nödvändiga, för att överleva, och sedan… allt annat är lyx och det kan man leka med och finna ut av sina intressen, av de människor man har omkring sig, att skapa och använda.
Det finns mycket mycket mer att säga men då får du fråga detaljer på detta.

Fråga:
Jag har länge haft självmordstankar . Alla krav tar över och jag har inte kraft att ta tag i vardagen.

Svar:
Du har hamnat i ett tankefel, ett som är så vanligt att jag kallar det för majoritetsmissförstånd. Du tror att du måste en massa saker och att du måste leva upp till en massa krav som du känner av.
Då har ditt liv blivit villkorligt och meningslöst eftersom det bygger på att du har gjort om ’livets mening i att leva’ till att ’jag måste göra rätt och göra rätt för mig, annars är jag värdelös’. Istället för de som det är, att ditt värde är dig givet och det går inte att lägga till eller dra ifrån. Det har du genom att du finns. Så…. tänk om.

Ditt liv är en liten parantes i oändligheten, och det tar alltid slut så det är helt onödigt att förkorta det. Lev det.
Det är så att du behöver väldigt lite för att överleva. Jag tror att om du har ca 6 tusen i månaden så kan du vara trygg för då överlever du. Allt annat som du betalar för är lyx och det kan du leka med. Så… hitta ett sätt att leva så att du lätt kan skaffa det som gör att har det nödvändiga, mat, någonstans att sova, kläder så du inte fryser och att du har för dina barn om du har barn, men då får du också en del av myndigheterna.

Resten är inget måste, det kan man göra sig av med utan att lida av det. Det är bara något som vi väljer för att vi vill ha det lyxigt och bekvämt och om det blir en belastning, ’ett måste att tjäna mycket pengar’, så tänk om… se friheten i att välja hur mycket pengar du omsätter så att du kan bli fri i ditt tänkande, då blir din kropp glad och då lindrar det dina självmordstankar.

Livet består av två grundläggande fält, det nödvändiga och det kan vi oftast och kan vi inte så får vi hjälp av myndigheter med det, resten är lek… lek, lek, lek…. allt som är i tillägg till det nödvändiga går att leka med, man kan ha det eller mista det utan att ens liv är i fara, men det gör att man behöver göra upp med en massa upphängningar och tankefel. Det är roligt om man börjar och upptäcker hur lite man behöver för att överleva.

Börja med att fundera igenom detta jag skrivit så kan du fråga mera sedan. Det finns ofta djupare liggande problem, men det går inte att börja med dem förrän man förstår livets primära mening, att leva och att det är det, att man lever som ger värdet med livet och då går det inte att tänka sig att förkorta det.

Fråga:
Blir så osäker på ifall jag å ena sidan har kommit långt och har stor förståelse för mig själv och tankefel eller om jag är en trasig människa som aldrig kommer kunna bli frisk.

Svar:
Du är frisk. Det är ingen sjukdom du har, det är bara det att du inte har haft den yttre tryggheten som gör den inre tryggheten möjlig när du växte upp så du ägnade dig att få de vuxna omkring dig att fungera och det lyckades du bra med. Priset du fick betala för det är att du inte hade utrymme att vara dig själv och leka, att du inte kunde vara nyfiken på världen och dig själv och vara kreativ och operativ utan det använde du för att skydda de vuxna som du hade omkring dig och som inte klarade sina liv något bra.

Det är dags för dig att nu ägna dig åt att leva den erfarenheten och ge dig utrymme att leka och skapa. Det kan du ha mod till om du bara ’kör över’ det initialmotstånd du känner och blir generad och lite ställd av.

Fråga:
Vad är det som råder när ingenting annat råder?

Svar:
Allt det som finns i sig självt både synligt och osynligt och också det som finns från vår tillblivelse, vår konstitution från mammastammen, pappastammen och det vi suger till oss från atmosfären som blir du själv.

Vi lever fjorton dagar helt autonomt, vi har allt vi behöver och vi växer, delar och helar, växer. Då är vi i tillit trygghet gemensamhet och nöjdhet, om inte… då slutar vi som spontan abort… så det finns när inget annat står i vägen och det gör det ofta i vårt vuxna liv.

Många har tappat kontakten med det ursprungliga, det som finns i sig självt, under livets gång pga fostran med en massa anpassning och värderingar vad man INTE får, som om människan vore ond och elak, istället för att allt som inte skadar mig själv är tillåtet och det korrigeras av vad som är möjligt i verkligheten. Om jag skadar andra eller naturen så skadar jag mig själv och då lär jag mig.

Att livet är ovillkorligt givet dig och att du inte kan få bättre eller sämre värde, att livet är ofullkomligt och att det är rädsla för det som skrämmer oss och då försöker vi undkomma det genom att fly, angripa eller försvara oss, och då hamnar vi i anpassningsfällan och blir bekväma och inte omakar oss med att gå tillbaka till det vi har med oss av tillit, trygghet och gemenskap, så att vi kan vara nöjda, hur missnöjda vi än är med ofullständigheten och då slipper vi att bli elaka pga besvikelser.

Fråga:
Hej Iris, här kommer en annan fråga som jag gärna vill att du svarar på. Någon sa till mig att du var helt emot abort, stämmer det? Jag har bara sett på abort som ett fenomen och varken sett det som något bra eller dåligt utan som till och med ett klokt val ibland. Så jag blev förvånad när den personen sa att du helt var emot det. Det är därför jag undrar om det verkligen är något sådant som du sagt och menat?

Svar:
Det går inte att svara på din abortfråga på det sättet. Det är i lag tillåtet och det är framforskat flera metoder, men att det blir en livslång sorg inuti en kvinna och att hon blir avstängd från den djupaste form av tillit till sig själv och att kunna vila i tillfredsställelse inom sig, det talar ingen om för den kvinna som ska göra en abort, bara de som frågar mig och det är mycket få.

Jag hjälper de som gjort abort och söker upp mig, men tyvärr kan personen aldrig sudda ut det ofödda barn som finns inom henne utan bara försonas med att den sorgen kommer att dyka upp när hon har möjlighet att bli ett med sig själv. Därför tror många som gjort abort att de bara kan få en kompensation av tillfredsställelse av andra och det är en kortvarig kick och ingen frid och frihet inuti.

Dessutom skaffar de oftast barn igen för att bli av med det ofödda barn de bär inom sig och de får ett nytt barn men det andra ofödda barnet finns kvar inom dem och lägger sordin på livsglädjen.

Jag kan inte hålla med om den ytliga syn som finns, att det bara handlar om ett somatiskt ingrepp som inte har några dåliga konsekvenser. Jag har inte själv gjort någon abort så det jag uttalar mig om är att de hundratals personer som kommit till mig med sin förtvivlan och det är utifrån det som jag inte kan konfirmera att det inte gör någon skada.

Fråga:
Jag vill inte detta. Jag vill inte kämpa och kämpa och kämpa och kämpa. Jag orkar inte finnas. Jag vill bort. Långt bort.
Iris, vad ska jag ta mig till? Jag vet inte var jag ska ta vägen. Vill bara fly från livet. Känslor är blockerade. Och skyhög ångest just nu. Allt tungt som råder är för tufft att hantera, verkar det som. Så min reaktion blir att jag sjunker. Att jag får kraftig ångest och bara vill få slippa existera. Jag blir dramatisk kanske. Men det är så här det upplevs. Jag vill bort. Bort bort bort. 
Orkar inte med detta liv. Det är för svårt.
Alltså, vad är det för nåt i mig som vägrar samarbeta med livet? Jag klarar inte av allt tungt mycket längre till. Jag vill ju för fan bara bort. Att känna det är fruktansvärt.

Svar:
När du inte når dina känslor, de känslor som skapas i kroppen på grund av att du i djupet är i ett traumatiskt läge som du fick i början av livet, så kan du inte gråta, skrika, vråla, skaka, hacka tänder och skratta, det står en fasa, en skräck, för vad som kommer att hända med det lilla barnet DU i det läget.

Ingen vet vad som hände eller vad som skulle kunna hänt, det enda vi vet nu var att du överlevde… så kommer denna stress, denna ångest och outhärdlighetskänsla istället. De verkliga urladdningskänslorna kommer inte upp till ytan utan det kommer tankar istället och de hjälper dig inte till någon lösning. De stressar dig bara till… ja, det du beskriver att du känner.

Din fråga,
”vad är det i dig som vägrar samarbeta med livet?”

När man har funnits i några år som liten, de viktigaste åren där man behöver den yttre tryggheten för att vara i sig själv, i inre trygghet, vara nöjd, få behov, uttrycka dem kraftfullt och få det man behöver, samt… stöta på livets ofullständighet, att inte blir förstådd och ladda ur det tills man blir förstådd och nöjd igen, det är då man utvecklas naturligt och när man man inte gjort det så blir det så som det blir för dig, outhärdligt och ångestfyllt, och en form av vanmakt istället för ilska och kraften att ”spotta i händerna och ta iiiii, allt vad du orkar”

Du frågar vad du kan få för hjälp… den enda hjälp jag kan ge dig är just det jag gör, beskriva för dig så att du kanske kan förstå att det finns något djupt trauma som hindrar dig från att ladda ur känslor, bli förlöst inuti, så att det finns plats för trygghet att komma upp inifrån och därmed kan det komma nya tankar som hjälper dig till att förstå och få kontakt med dig själv och andra. Jag vet att du har provat mycket och att inget har hjälpt dig hittills och att du trots allt…. eller snarare din kropp har hopp och inte har gett upp, så…. kanske…?

Du är i ett outhärdligt svårt läge och när du har bett myndigheter om hjälp så tar de över ansvaret istället för att hjälpa dig till att kunna leva i ansvar. De du fått kontakt med har inte den djupa kunskapen som du skulle behöva för att bli hjälpt.

Fortsätt skriva hur du har det, sätt ord på det som går, och älta igen och igen… varken du eller jag vet något bättre just nu. Jag finns i alla fall och läser så du är med mig mycket i min vardag.

Fråga:
Hej Iris,
Jag har en tolvårig dotter som söker förebilder på nätet. Ofta enligt mig väldigt ytliga och osäkra tjejer som värderar alla ytliga attribut som livsavgörande. Shopping, smink och att ”se rätt ut”. Jag tycker jag försöker erbjuda henne alternativ men är ganska svårflörtad. Hur kan jag tänka runt det, jag vill ju inte heller ta bort det som ger henne glädje.
Kram

Svar:
Just i den brytningsåldern, när man går ur barntänkandet till tonårstänkande så söker man förebilder.
Om du går på stán med henne och ni tittar på andra människor så kan du fråga vilka hon tycker ser coola ut och vad det är hos dem hon beundrar. Om du engagerar dig och ber henne ge dig ledtrådar så du kan se med hennes ögon så kan det hända att hon tycker att hon har en häftig mamma som bryr sig, och då kan det hända att denna period övergår, efter ett par år, till att hon har en egen stil som hon gillar.

Just detta att man försöker förstå dagens kultur, dagens mode, dagens riktning, kan ofta leda till att man kan prata om vad en personlig karaktär är och den skönhet som kommer inifrån. Det brukar unga bli intresserade av lite senare när de är 15-16 år, då är det ’inne’ att kunna speciella grejer eller ha vetskap om en del som andra inte har och då blir det lätt att tycka om sig själv och då blir man omtyckt av andra.

Jag tror också att du kan prata om kärlek och vad kärlek är, att det inte är en känsla utan att kärleken finns i atmosfären runt oss och att vi kan dra upp den till känsla och att vi inte behöver vara sexuellt attraherade för det utan att det är sensualitet och vänskap som håller längst och ju längre man kan vänta med sexualiteten, desto intressantare blir man för det andra könet, vare sig det gäller flickor eller pojkar, och… att man har hela livet på sig att utforska sexualiteten så man behöver inte ha bråttom.

Hitta ett bra sätt att bejaka det nya, det intressanta och ge dig själv en chans att verkligen upptäcka hur roligt det är att gå in i tonåren.

Fråga:
Hej Iris,
Jag har några personer i min närhet, speciellt en släkting och en vän som är väldigt negativa och känns som dom vill spy ut negativa kommentarer mot mig så fort de får chansen.
Det kan vara något jag vill bjuda på eller något jag föreslår vi kan göra tillsammans. Men får då något negativt svar tillbaks.
Jag blir ledsen i hela kroppen, illa berörd och tappar energi av dessa kommentarer.

Jag påtalade att jag tycker hen är väldigt negativ men får då svaret att det är så hen känner och hen vill vara ärlig med sina känslor.
Hur bemöter jag dessa människor? Jag drar mig undan och tappar lusten att träffa dem, men ibland måste jag.

Svar:
Om du inte förväntar dig att de människor som är negativa är något annat eller kan vara något annat så far du inte lika illa av det.
Om du är glad och positiv så fortsätt med det och förstå att du har det mycket trevligare och roligare än de som är negativa och jämt klagar. Det är så med oss människor att en del ser vad som gått åt i flaskan när den är halv och blir sura för det och andra ser vad som finns kvar och blir glada för det.

Dels beror det på konstitutionen, somliga är födda med att haka fast i fel och brister medan andra hakar fast i fördelarna. Det finns inget som säger att man inte kan ändra på denna upphakning och svänga runt och se den andra sidan men… det är inte helt lätt för alla. Somliga kan, andra inte om de inte får hjälp.

Å andra sidan så är du som är glad lätt och har det ljust inom dig så kan du vara ändå nöjdare med det eftersom du inte har det så mörkt, grått och trist som de du känner.
Om du kan bortse från det och bara höra vad de säger så kanske det är något intressant men är det bara gnäll om trivialiteter så finns ingen anledning att umgås med dem mer än nödvändigt, om du inte vill det särskilt.

Vi kan aldrig ändra någon annan men andra kan haka på oss som är ljusa och surfa i det och få det lite trevligare, men bara om de vill, de behöver inte ändra sig för något annat, bara om det passar dem.
Se det som en utmaning och du förstår mycket mera om livet då.

Fråga:
Hej Iris!
När jag var 8-9 år var jag hos en ögonläkare. I väntrummet fick jag en ögonfrans i ögat som jag försökte ta bort framför spegeln i väntrummet.
Precis då blir det min tur och läkaren undrar varför jag gråter. ”Är du rädd? Här är inget att vara rädd för.” ”Nä jag är inte rädd. Jag har
fått ett hårstrå i ögat och försöker få bort det, jag är strax klar.” Men han har inte tid att vänta utan säger att han tar bort det istället. Jag vet inte varför men jag har alltid tyckt det är extremt obehagligt med att någon skulle pilla i ögonen. Kanske rätt naturligt egentligen men iaf.

Jag säger nej men han står på sig och till slut är det tre sköterskor som håller fast mig i en stol medan jag kämpar allt jag kan och min mamma ber dem snälla sluta. Känslan av maktlöshet var enorm och bara en månad innan hade min pappa dött vilket också var en enorm maktlöshet.

Efter detta har jag mycket svårt att lita på att människor inom vården accepterar ett nej. Jag är väldigt rädd för att gå till läkaren oavsett mitt problem. Jag är samtidigt väldigt rädd för sprutor/blodprov. Stick i fingret var riktigt illa men nu har jag lärt mig att göra det själv och det är inga som helst problem, men bara tanken på att någon annan ska göra det som jag inte känner eller litar på får mig sömnlös. Helst skulle jag vilja lära mig ta blodprov i armvecket också så jag slapp att okända ska göra det.

När jag kommer till vårdcentralen eller mödravården eller vad det nu må vara försöker jag berätta för dem att jag är rädd, tycker det är obehagligt och behöver lugn och ro runt mig, inga snabba rörelser med nålar osv. Jag försöker verkligen vara lugn och försiktig när jag berättar detta för att inte skrämma dem men oftast verkar de bli just rädda, osäkra och gör det hela ännu värre för mig. De blir nervösa och hittar inget kärl och måste sticka flera gånger om för att få något blod. Oftast får de för lite.

Det blir en ond cirkel… hur ska jag kunna förklara min rädsla utan att det ska bli värre? Jag berättar sällan hela denna historien utan brukar säga med min mildaste röst något i stil att ”jag är rädd för sprutor, ha tålamod med mig så löser vi det ihop ” men min panik inombords verkar skrämma vettet ur folk… Samma sak fast helt annorlunda med en del chefer jag haft. Framförallt män.

Jag märker att jag skrämmer personen med mitt sätt. Om jag diskuterar något arbetsrelaterat är jag snabb i tanken och snabb på att svara pricksäkert. Jag har märkt att det är till min nackdel även om jag i sak har helt rätt och chefen håller med efter att han tänkt efter.
Hur blir jag mindre skrämmande eller hur kommer jag på vad jag gör som skrämmer dem? Det har verkligen blivit ett problem i mitt liv.

Svar:
Du är sannolikt en person med en hög ledarskapskod och det betyder att det du säger har folk en benägenhet att ta på djupaste allvar och anpassa sig till.

När någon då anpassar sig så kommer rädsla i kroppen hos den andre, eftersom anpassning bara behövs när vårt liv är i fara, men i vår kultur har vi gjort det till status att vara anpassningsduktiga. Så när du säger det du säger, att en person som har hög ledarskapskod kan vara rädd, det går inte ihop så därför tror människor inte på det eller trotsar det eller försöker vara perfekta så du slipper att vara rädd och det går inte. Då sätter de sitt ’bomärke’ istället, de glömmer, eller gör misstag, eller att det går fel på annat sätt.
Läs igenom detta och blunda och släpp tänkandet och känn. Gör om det ett par tre gånger tills du verkligen får en aha-upplevelse av det om det är så.

Om inte… då kan du strunta i det och du kan skriva frågan igen som den blir när du processat detta.
Om det stämmer så kan vi prata om hur man gör för att bli ohotande och hur man beskriver en rädsla utan att professionella går in i anpassning till det.

Fråga:
Hej Iris!
Du talar ibland om att vi inte kan få någonting av någon annan. Jag är med på det, men tänker samtidigt på situationer där vi ger till andra, kanske lyssnar på någon som behöver prata, hjälper någon att bära en väska, ger någon en kram. Skulle bli jätteglad om du kunde utveckla det här lite.

Iris svarar:
När du är nöjd inuti dig, nöjd före du ger något och nöjd medan du ger något, så får du själv en gåva av att den andre har behov och vänder sig till just dig, unikt till dig, för att få något.

Då sker ett giv-tag i samma ögonblick emellan er, inte att en ger och den andre tar emot och ger ett tack tillbaka, utan i samma ögonblick som du ger så ger den andre också och i samma ögonblick som du får så får den andre också. Det är det som är ömsesidighet, ett möte, där var och en är i intimitet med sig själv och nöjd inuti, vilka behov hoan än har så ruckar det inte på tilliten i sig själv till sig själv och nöjdheten.

Då finns den inre tryggheten som gör att autopiloten är urkopplad eller går att koppla ur, så att öppenheten i hela kroppen, i intimitet med sig själv strömmar och kroppen blir ljus och glad på insidan. Då finns ovillkorligheten, ingen har någon investering, utan det är helt fritt att vara som man är, även om det inte alls stämmer med ens egna bilder och förväntningar. Då blir man överraskad och glad för att något är oväntat. Då visar sig ofullständigheter från den ljusa fria sidan utifrån tillåtelsen att vara.

Fråga:
Varför är det så här att symbiosen är så enträgen, så utpräglad, så rådande som om det är det enda sättet? Hur gå ur detta, hur kan jag förstå det Andra, autonoma, mutuala? Hur förstår jag vad som är vad och skiljer mig ur och tar av mig ”symbiosglasögonen”? Jag är nyfiken på detta. Jag vill inte snurra runt runt i symbios-snurran ! Jag vill förstå det andra! Det kan jag ägna mina timmar och dagar åt , jag ger mig inte!

Svar:
Om du tänker att du har en rot och andra människor har var sin rot och ni växer i varandras jord men ni står helt självständiga även om ni är intrasslade i varandra.

Trädkronorna kan vara helt intrasslade i varandra men när någon trasslar ut sig så står den andra kvar på sin egen rot och kan låta sina grenar fortsätta att växa för det är ofarligt att den andra gör sig fri och vill något annat än du.
Det är inte förrän den andre, eller du själv, vill stå på egna ben som man märker om något är symbiotiskt eller ej.

Om det är symbiotiskt så blir man hotad till livet för att man själv sitter fast i den andres rot eller den andre i min rot. Då känns det livsfarligt att frigöra sig eller att den andra frigör sig och då blir man desperat och vill hålla kvar eller fly eller försvara sig och avvisa.
Då kan det gå över i parasitism, att man blir hotfull genom att hota med att ta sitt eget liv eller hota med att man ska förstöra den andres liv. Det är då någon utövar makt över den andres känslor och tankar så att den ena personen blir maktlös, hjälplös och utan egen vilja.
Så svaret på din fråga.

Bry dig inte om hur det är när ni har det bra, om ni snurrar in er i varandra, känner en massa, gör en massa och för och följer som i en dans. Det spelar ingen roll vem som följer den andra eller vem som för, det kommer man lätt överens om där och då, då har man bara roligt, är lycklig och känslosamt glad, lessen, rädd och arg.
Däremot när man börjar vilja kontrollera den andre, börjar misstänka att hoan inte älskar mig längre, hittar bevis på bevis att jag själv har rätt, spelar känslospel för att få den andre att ’bevisa’ något osv. Då börjar vi trassla ihop rötterna och växa på varandra istället för att stå för oss själva.
Då behöver man börja om.

  • Livsmening i att leva = jaa… jag lever
  • Värdet finns i det så…= är värdefull i mig själv
  • Ofullständigheten gör att inget är pålitligt = det kan jag lita på
  • Jag har med mig inre trygghet, tillit till mig själv att vara nöjd, leva i tillfredsställelse även om jag är missnöjd med något = visst, mitt liv är inte hotat av att jag har en fnurra på tråden i relationen

Blunda och starta om…. igen och igen och igen…

Vi är var sin och samtidigt ett vi, vi kan försonas med varandras fel och brister, likaväl som vi kan uppskatta varandras förtjänster…. ohwaoh….
Vi kan bråka så att taket lyfter sig men vi släpper inte att dra upp kärlek till känsla inom oss för varandra och därför kommer skrattet när bråket blir för absurt. Vi kan inte låta bli att börja leka och bråka och tramsa och… samtidigt ta varandra på allvar.

Det finns mycket mycket mer att säga men börja med detta och titta på hur du har det i dina relationer och se till att du inte tror att en relation är på liv och död, det är den inte. Den är något som du och den andre väljer och ibland, i bästa fall kan det bli en verklig vänskap och då är den livslång. Man kan inte bli inte vän, bara ovän och då handlar det om att ta bort o-et så är man vänner igen.
Lycka till.

Fråga:
Hej Iris!
Större delen av mitt liv har jag gått framåtböjd med hängande axlar och framskjutet huvud, som en yttre bild av en inre kuvad, underdånig
själshållning.

Nu skulle jag vilja befria mig och finna min kropps naturliga resning. Men då jag sträcker på mig upplever jag ett inre tomt hålrum. Jag antar att där inne ska mitt fullödiga jag bo. Hur kan jag hitta detta jag och få det att växa upp, är min fråga.

Svar:
Hej.
Jag tror att du i hela ditt liv har anpassat dig och fogat dig under vad andra tycker och tänker, gjort som andra vill att du ska göra och låtit dig kuvas och hönsas och pressat dig till att vara duktig, att vara till lags, att vara perfekt och stark?

Nu har du kommit till en punkt där du förstår att du inte behöver det längre och vill resa dig upp och gå som dig själv i dig själv för dig själv. Du vet att du är okej och att du duger som du är och nu vill du leva inifrån dig själv.

Det som händer då är att du märker att det finns en hel del som är outvecklat eftersom du inte har praktiserat och misslyckats och rest dig igen, gjort om och… till slut, aha… så går det att göra.
Det betyder att nu är det hög tid för dig att prova att göra det som du kommer på. Det kan vara hur smått eller stort som helst, men att du inser att du kan leka. Om du börjar med att gå upprätt och tänker att du har en liten person inuti dig, kanske 5 år, och så frågar du henne vad hon vill göra… kanske bada och skvätta vatten eller något annat kul, så gör det. Prova nya saker, hitta nyfikenheten. Njuuuuut allt vad du orkar och börja väldigt tidigt.
Vill du sedan veta mer och gå vidare så hör av dig igen så kan vi se vad vi kan finna ut tillsammans.
Ha roligt!!!

Fråga:
Hej Iris,
Min 13 åring med autism och lindrig utvecklingsstörning har svårt med kommunikation med jämnåriga. Vet inte hur han ska föra och fortsätta ett samtal. Ofta mycket ledsen över att inte ha ett normalt liv. Kan få ibland stora utbrott och säger då att han vill inte leva, vill döda sig själv, han hatar sitt jobbiga liv… Kastar omkring saker och skrik som hörs långt ifrån… Vi har svårt att hantera det här beteendet.

Svar:
Kan du förstå att han inte har det smörjmedel som andra har och som är ett känslofält som ger impulser som gör att andra får ideer om vad de ska svara eller göra när någon annan säger eller gör något?

Att han inte har det och bara hör orden och svarar på dem om han uppfattar dem men att det inte finns något känslomässigt svar som han kan ge. Han vet inte vad det är och därför kan han inte ’koppla på’ sig med andra och få en ömsesidighet i ett samtal, för honom är det bara information som orden ger och i bästa fall finns det något han kan svara på det, kanske ’ja’ eller ’nej’. Eftersom detta inte leder till det som vi människor mest av allt behöver, Kontakt i oss själva och ömsesidig kontakt med andra så får han utbrott.

Det är förtvivlan och smärta och…när han inget känner så skadar han sig själv för att känna och när han inte får till kontakt så vill han bara dö, då hatar han sitt liv, hatar allt som är jobbigt och som han inte kommer undan… nämligen sitt behov av möte och kontakt.

Det finns ingen metod som kan hjälpa honom till det utan det som hjälper är att någon förstår hur han har det och kan ha medkänsla med det, sällskapa med honom i det och tillsammans med honom prova på och leka leka leka med ord och meningar, med reaktioner och uttryck, att spela teater och filosofera, då kan det hända att det bryter igenom något.

Det är när han blir glad i kroppen som impulsflödet möjligen kan dyka upp som en aha-upplevelse i en glimt av känsla.
Det är ett mycket långsiktigt tänkande och lekande för att hans livskvalitet ska öka och det behöver han för det är livsviktigt.

Fråga
Hej, min 13 åring med autism + lindrig utvecklingsstörning har svårt med kommunikation till jämnåriga. Vet inte hur han ska föra och fortsätta ett samtal. Ofta Mycket ledsen över att inte ha ett normalt liv. Kan få ibland stora utbrott o säger då att han vill inte leva, vill döda sig själv. Han hatar sitt jobbiga liv… Kastar omkring saker och skrik som hörs långt ifrån…. Vi har svårt att hantera de här beteendena…

Svar:
Kan du förstå att han inte har det smörjmedel som andra har och som är ett känslofält som ger impulser som gör att andra får ideer om vad de ska svara eller göra när någon annan säger eller gör något? Att han inte har det och bara hör orden och svarar på dem om han uppfattar dem men att det inte finns något känslomässigt svar som han kan ge.

Han vet inte vad det är och därför kan han inte ’koppla på’ sig med andra och få en ömsesidighet i ett samtal, för honom är det bara information som orden ger och i bästa fall finns det något han kan svara på det, kanske ’ja’ eller ’nej’. Eftersom detta inte leder till det som vi människor mest av allt behöver, kontakt i oss själva och ömsesidig kontakt med andra så får han utbrott. Det är förtvivlan och smärta och… när han inget känner så skadar han sig själv för att känna och när han inte får till kontakt så vill han bara dö, då hatar han sitt liv, hatar allt som är jobbigt och som han inte kommer undan… nämligen sitt behov av möte och kontakt.

Det finns ingen metod som kan hjälpa honom till det utan det som hjälper är att någon förstår hur han har det och kan ha medkänsla med det, sällskapa med honom i det och tillsammans med honom prova på och leka, leka, och leka med ord och meningar, med reaktioner och uttryck, att spela teater och filosofera, då kan det hända att det bryter igenom något.
Det är när han blir glad i kroppen som impulsflödet möjligen kan dyka upp som en aha-upplevelse i en glimt av känsla.
Det är ett mycket långsiktigt tänkande och lekande för att hans livskvalitet ska öka och det behöver han för det är livsviktigt.

Fråga gärna vidare så ska jag förklara mer men jag vet inte hur du tänker om detta och om vad autism är och därför kan jag inte svara tydligare och konkretare än så.
Jag tvivlar på att han har en lätt utvecklingsstörning, jag tror att han bara är outvecklad just därför att utvecklingen blir så sporadisk och trasslig när man inte kan gå genom känslor.

Jag blev också sedd som lätt utvecklingsstörd tills jag förstod att jag inte förstod och hittade mina egna sätt att förstå världen, då kom mitt intellekt att kunna användas av mig själv på ett mycket snillrikt sätt.

Fråga:
Hej Iris! 
Min son är 10 år och är en väldigt känslig och mjuk person och väljer ofta vänner som har det svårt med sig själva eller hemma. Han har tidigare haft det tufft med en vän som behandlade honom illa troligtvis av svartsjuka och nu har han helt nyligen börjat i ny skola och umgås mest med de killar jag har hört är några som gärna bråkar och skapar intriger.

Det gör mig så orolig och vi pratar om det men han vill leka med dem och de har hittills varit sjyssta mot honom. Han är alltid väldigt omtyckt men känner sig själv annorlunda pga av ett handikapp i ena armen och han känner stort medlidande med andra som har det svårt. Jag vet inte hur jag ska göra och blir orolig för hans skull att han väljer så komplicerade vänner och hur kan jag prata om det med honom på ett bra sätt?

Svar:
Jag tror att din son har förstått något om livet och livets ofullständighet som andra barn inte har kontakt med och därför känner han sig utanför deras sätt att vara, deras sätt att tänka, leka och fungera.

Han tänker om livet istället, om livets svårigheter och har bekymmer om hur han ska kunna hjälpa de som behöver hjälp. Han har intuitivt förstått att medkänsla och förståelse är det viktigaste i livet för människor, små människor i hans storlek, och eftersom han förstår så förstår han inte att andra inte förstår och därför så är det, för honom, bara intressant att umgås med andra som behöver det han förstår och känner med.

Insikter och erfarenheter som vi själva får genom vår konstitution och vad vi är med om i livet, skapar den medvetenhet som vi lever i, och de som inte har samma ’kultur’ dem kan man ha all aktning och respekt för men de berör inte ens inre och utgör ett främlingskap när man kommunicerar.

Han kommer att hitta de som tar emot hans gåva och det är den största gåva han kan få, att få vara till hjälp för dem, och då är han helt nöjd i sig själv för att få vara som han är och använda de talanger och erfarenheter han har.
Du behöver inte vara orolig för det utan hellre förstå honom och låta honom leva sitt intressanta liv istället för att leva det ’vanliga’ livet.

Förstå att du har ett ovanligt barn som är helt naturligt och inget fel i, bara annorlunda än de flesta andra barn, och var glad i honom utan att vara bekymrad, så kommer han att vara kvar i sin karaktär.

Fråga:
Hej Iris!
Jag vill börja med att säga tack för allt du sagt och skrivit som varit just mig till sån oerhörd nytta. Jag skulle kunna tacka dig ut i universum och tillbaka för det. 

Till problemet. Min största upptäckt i livet har precis skett, och det är att jag inser att jag hela tiden trott att när någon räddar mig så har det varit det som är kärlek. Även om att tro på det gjort mig både passiv, krävande och så oerhört missnöjd.

Men det har jag inte kunnat se förrän nu. Jag har verkligen gått på att det går att få någonting utifrån, och andra har verkligen gått på att de kan ge mig det.
Jag märker fortfarande att det är väldigt svårt att veta när någon gör det, och jag undrar om du skulle kunna berätta mer om allt det här, så att jag får nya ord och vinklingar på det, då min största längtan är vuxen frihet i kärleksrelation med människor. Kram

Svar:
När du vill ha något av någon… Om du kan stanna upp och på ett eller annat sätt få reda på om den andre är nöjd med att ge dig det så att det förpliktigar dig till ingenting, då kan du lungt ta in det och låta det bli tillfredsställande i frihet för då är du nöjd innan.
Även om den andre inte är nöjd utan förväntar sig något så kan du stanna upp och tillåta dig att vara nöjd innan du tar in det du får och då stannar nöjdheten kvar i frihet.

Om det är någon som ber dig om något så kan du stanna upp och känna dig nöjd med att någon vill ha något utav just dig, ingen annan än dig och att du genom det får ett privilegium, en gåva, att en person vill ha något av just dig… då kan du verkligen känna det som en lyx att få uppfylla den personens önskan och då stannar också nöjdheten kvar i dig, vad den andre än gör med det du gav.

Just att leva ansvaret för sin egen tillfredsställelse, det är det som ger känslan av frihet glädje i hela kroppen och det är den enda frihet värd namnet.
Det du kommit på är så fint, att du har upptäckt att det inte finns några bevis för kärlek. Det hjälper inte hur mycket man än får så bevisar inte det kärlek och då blir man passiv krävande och missnöjd för att det inte gav känslan av kärlek. Om du däremot fångar din egen känsla av nöjdhet så drar du upp kärleken till känsla och då är det fritt.

Fråga:
Hei Iris, Jeg skriver til deg fra Norge. en venninne av meg har fortalt om deg, og at du kan hjelpe mennesker som sliter. Jeg har en datter som har det veldig vanskelig med seg selv. (hun bruker ingen narkotika eller alkohol) Hun lever i kaos og er alt for mye i tanker som er veldig negative.

Svar:
När du säger att hon har det svårt med sig själv så kan det bero på något i hennes konstitution och att hon inte fått hjälp att förstå det, eller det kan bero på vad hon har varit med om och blivit utsatt för, eller både ock. Den hjälp hon kan få av mig är att jag kan lyssna på henne och att hennes kropp släpper ut information som jag kan hjälpa henne att förstå och därmed få egna redskap att lösa sina problem.

Det är så att hon har det hon behöver för att hennes kropp ska kunna bota, läka och lära henne saker och ting, men det är något som står i vägen och det enda jag kan hjälpa henne med är att kunna släppa det som står i vägen så det släcker ut sig. Då vet du vad det är jag kan bidra med så du kan berätta för henne.

Fråga:
Tack för ditt svar! 
Du var rakt på i ditt svar till mig med att folk tar vad jag säger på stort allvar. Att jag har hög ledarskapskod. Det blev verkligen en aha upplevelse med en gång. Folk verkar ha väldigt stor respekt för mig och vågar inte göra practical jokes mot mig till exempel. Jag älskar snälla oskyldiga skämt i vardagen och gör ofta kärleksfulla skämt mot mina kollegor men det aldrig någon som vågar skämta tillbaka. Nån enstaka gång har det hänt med en kompis som känt mig i 15 år.

Jag  blev väldigt förvånad och skrattar fortfarande åt det två år senare. Han sa sen att  han inte visste om han vågade men tänkte ”äh va sjutton”. Hänger detta också  ihop med att vårdpersonal blir rädda för att jag är rädd?  

Hur gör man för att bli ohotande och hur beskriver man en rädsla utan att professionella går in i anpassning till det?

Hur talar jag allvar överhuvudtaget med människor och får ett konstruktivt samtal? 
Kan jag på något sätt använda min höga ledarskapskod på ett positivt sätt istället för som idag att det står så mycket ivägen för både mig och min omgivning? 

Tack för dina svar och ditt engagemang!

Svar:
Vi människor har olika rang i olika sammanhang och den rang vi har kommer att ge oss en position. Det har inte med hierarki att göra för då handlar det om status, utan i det primära, i det som finns i sig själv, så är människan rangordnad i sin flock och alla hittar sin plats och vad som är bra med att ha en hög rang och bra med en låg rang och bra att vara mitt emellan.

En sådan parameter är ledarskapskod. Om man har en hög rang i det så kommer alla att rätta sig efter vad den personen säger och tycker och ibland är det bra, om man tex är chef eller personalledare, ibland dåligt om man är underordnad och det hotar överordnade, eller om man är okunnig så kan det få konsekvenser att omgivningen antar ens misstag. Om man är duktig kan man få rang genom det men ändå så kan en med hög kod lätt slå ut det.

Om det är en lärare som har hög kod så har hen inget problem med sin klass medan en som har låg kod har ett helvete för att det nästan alltid finns någon elev som styr åt ett annat håll.
Det betyder att om man har hög kod, som du, så är det viktigt att veta om det och att respektera andras utsagor och förstärka det andra säger som är bra så att de får kredit för sin klokskap och inte själv ta över.

Också att man avstår från att säga något om man inte är särskilt kunnig på ett område eftersom det man säger när man har hög kod får allt för stor betydelse för att man ska kunna bära upp det.
Lägg gärna märke till hur lätt du själv har för att få igenom saker och ting och hur svårt många andra har för det, hur de får argumentera och bevisa något för att bli trodda.

Det gör att de ofta har bearbetat material mycket grundligare än de skulle ha gjort om de hade en hög kod och det vinner de en hel del på i längden.
Ja, detta är bara ett axplock ur en hel kärve men ingen kärve utan ett ax heller.

Fråga:

Hej Iris,
Jag tänkte höra med dig om vad du tror kring fenomenet den ”elaka styvmodern”. Hur uppstår det?
Kanske det kunde vara den elaka/onda styvfadern också.

Svar:

’Elaka svärmodern’ är ofta en reaktion hos mannens mamma och det beror på att hon har haft honom som ’sin’ från det han var född. Hon har ofta levt i symbios med sonen, har gjort ’allt’ för att han ska vara nöjd, hon har lärt sig vad han tycker om och inte tycker om, hon har anpassat sig till utplåning, ställt upp, bjudit på sig själv, offrat sig och…. jaa, gjort allt som går att göra som mamma.

Duktiga mamman har verkligen varit duktig och sonen har tagit det för självklart. Han tror att hans mamma är sådan, så snäll, så uppoffrande och att hon gillar det. Han har inte förstått att det har ett pris, han har bara solat sig i den glansen och njutit det. Så för hans del har han den bästa mamma han kan tänka sig, han märker inte hur hon är som en ilsken katt mot andra, hur hon fräser ifrån och väljer och vrakar åt honom, att ingen duger, hur giftig hon är för att de som han umgås med inte ska vara mänskliga på minsta sätt utan i samma anpassning och beundran som hon är när det gäller hennes son.
Detta har också utestängt fadern, han har inte fått någon djupare kontakt med sonen för duktiga mamman har varit emellan och det leder ofta till missnöje hon mannen och pappan blir då kritisk mot sonen och att sonen aldrig gör rätt eller duger, och på så sätt går han duktiga mammans ärende. Hon styr och ställer på ett subtilt sätt så att hon är fantastisk i sonens ögon och alla andra är prioritet 2.

Sagor speglar detta på olika sätt, Snövit som var mer älskad än styvmodern i faderns ögon och som därför var tvungen att röjas ur vägen. Askungen som var faders dotter sedan tidigare och hade största plats i faderna hjärta måste kränkas och nervärderas på det nedrigaste sätt, mfl.
Dessa känslomässiga spel gör ofta livet surt för mannens val av partner. Han har valt utifrån sina känslor, sin attraktion och dragning till någon och det blir oftast mycket hotfullt för hans mamma att hon, den slampan, får all han kärlek, all uppvaktning, att omsorg, allt det duktiga mamman har gjort för sonen får hon inte skörda i att sonen är hennes stora beundrare och lyckliggörare, utan det får en människa som inte har gjort sig ett dugg förtjänt av det, hon är bara ung och vacker och hans partner. Hon har säkert förfört honom, förvridit skallen på honom, fångat honom i sina garn och vävt sin väv runt honom så att han blir förblindad och inte ser mamman längre.

Hon har tagit honom från duktiga mamman, han går ur sin gamla position som mammas favorit och gör saker som är mammans revir, kanske stryker sina skjortor själv, diskar, lagar mat och städar, allt vad duktiga mamman ser att han bekräftar sin valda kvinna med är som horn i sidan på henne som nålar som sticker och det gör fruktansvärt ont och det kan hon inte visa för sonen och därmed blir det sonhustrun som får all den frustration och besvikelse som subtilt dömande fördömande och straffande.

Sonhustrun vill inte länge umgås med svärmor och sonen förstår ingenting för hans mamma är ju den snällaste i världen. Han kan inte förstå att han också är en del i detta känslospel som svämorderskomplexet är.
När det gäller svärfadern så är det inte samma sak, han har ofta inte en symbiotisk relation till sin son utan en helt vanlig fin far-son-relation om han inte har fått den förstörd och blivit ’styvmoderligt’ behandlad genom sin fru.

Han brukar ofta gilla sonens val, han uppfattar vad sonen har valt sin kvinna av för skäl och han skulle kunna ha gjort samma sak. Det gör att det ofta är en okomplicerad relation för både sonen och hans partner.
I en del fall kan det däremot vara samma med fader-dotter-relation. Fadern bevakar sig dotter svartsjukt och att hon egentligen inte får lov att ha någon man för att all sexualitet med dottern är det samma som våldtäkt och att han känner sig som ägare av sig dotter och att hon minsann inte ska bli utnyttjad av någon ung pojkspoling som inte är ’torr bakom öronen’.

Numera är det så många familjer som är splittrade och det finns styvpappor och styvmammor och styvsyskon i flera riktningar och att folk har fullt upp med sina egna känslomässiga spel med sina partners så de ägnar sig inte åt att investera i sina barn så att det uppstår svärmorsproblem eller dotter-fader-komplex.

Det är ofta så att man bara umgås med släkten när man absolut måste, jämna födelsedagar, vissa högtider och vid giftermål och dop, så det går att härda ut och vara artig vid de tillfällen det krävs, för att sedan ägna tiden åt sin egen familj eller sina vänner.

Det är också så att i dagens läge är det ok, att umgås med sin egen släkt utan sin partner och då löser man problemet med delning så är det som om det inte finns, och så lever man på det sättet.

Fråga:

Hej
Jag har tänkt på det här med den invandringen som sker nu till Sverige. Skulle det inte vara fint med öppna gränser till andra länder. Jag tänker att man vill väl bo där det känns rätt och gör det inte det då kan man väl flytta runt. Jag tänker själv att jag vill bo kvar i mitt födelseland. Jag förstår att personal på kommuner, gränspersonal, poliser osv får mycket att göra och att det finns brister när det nu exploderat av invandrare. Det känns ju inte heller rätt att de skall bli ”en andra klassens innevånare” så att segregeringen blir allt större mellan människor.
Är vi svenska ”mogna” för fler människor? Spelar det någon roll vilken världsbild och vilken religion de som kommer har? Vad tycker du i dessa stora frågor?

Svar:

Vi har ett land som har en stor fysisk yta där vi bara är 9 miljoner. På samma yta i tex Egypten bor det 40 miljoner människor så…. det beror på hur stort lyxutrymme vi vill låta begränsa den ytan för att kunna leva långt över våra medmänniskor… det är det som avgör vår inställning när det gäller att ta emot människor som blivit utsatta för krig och umbärande som de själva inte råder över och som vill sina barns framtidsbästa precis som vi.

Det handlar inte om invandring eftersom det är människor som flyr för sina liv och sina barns framtid till något som det finns ett hopp i, att komma till ett land som inte är sönderbombat och där det inte finns minsta form av rättssäkerhet. När man tänker flyktingar istället för invandrare, så blir det en helt annan sak, då vet man att det handlar om människor i kris. Invandring är ofta äventyr och inte en flykt på liv och död.

Om vi tänker att det här är en massa människor med massor av resurser och att vi tillsammans med dem skulle kunna hitta lösningar, inte passivt åt dem utan med dem, då skulle läget vara ett annat. Vi, alla vi som gått i skola och lärt någonting, vi har en rikedom inom oss och alla de som kommer har också den rikedomen inom sig och den kan användas.

Tex, om vi skulle ha uppblåsbara tält, stora som idrottshallar och ha toaletter ungefär som på en camping och också kök på samma sätt. Om vi har någon som kan tolka och kan förklara för dessa människor att, ‘nu har ni kommit hit och nu har vi att ta vara på varandra och oss själva och hitta olika sätt att överleva, inte på svenska villkor utan på basnivå och sedan får vi se hur vi kommer att berika detta land som heter Sverige med alla de ingredienser som dessa personer bidar med.

I Sverige föds för få barn och ökningen är bara med de flykting- och invandringsbarn som har kommit till de senaste tio åren. Landet dör ut med alla oss åldringar som går på gravens rand och som lämnar efter oss 1,8 barn per par och det fyller inte kvoten av ens balans.

Du säger så fint att du vill bo kvar i ditt fadensland och det vill alla flyktingar också om det skulle vara möjligt. Nu är det inte det och nu är det så illa att de kanske aldrig kommer tillbaka dit, och deras barn blir förankrade här. De kommer att lära sig hur vår kultur fungerar, både agrart och socialt, och det kommer att göra att de är främmande, både i sin gamla kultur och i denna nya. Hur kan vi då, på bästa sätt, lyckas låta dessa människor få det utrymme som gör att Sverige kommer att blomma?

Kanske byområden med kolonilotter så de får chans att lära sig att odla i svensk jord och få de växter de själva tycker om. Kanske utveckla sina konsthantverk och andra unika kunskaper som de har från sin hemplats. Kanske visa oss hur man lever på överlevnadsnivå och är nöjd och glad i att kunna klara sig själva i relation till andra som också för sin kamp för att överleva och ge sina gamla och barn en hygglig livskvalitet och en rikedom i relationer.
Detta är senare, efter tiden i dessa uppblåsta tält som stora arenor som de behöver stanna i och ta den första fråmligngsvågen inom sig själva i, och i gott sällskap av alla andra som också kommer.

Tänk om all odlingsmark blir vårdad och inte som nu, blir skogsplantager. Tänk om det återigen betar djur och att det finns storfamiljsjordbruk som har av alla sorters djur och därmed självhushåll. Tänk att fäbodar upprättas igen där djuren går på skogen sommartid för att man ska kunna odla säd och annan föda på åkrarna istället för att det är betesmark då.

Jaa, detta är att återupprätta några gamla funktioner och det finns flera hundra till, så konsten är bara att engagera oss, alla gamla bondbarn som nu är i 70-årsåldern och ta vara på all vår förtrogenhetskunskap och låta den gå vidare till de som vill detta.

Dessutom så har dessa länder där dessa flyktingar kommer ifrån en gammal kultiverad sjuk- och hälsovårdstradition som är över tusen år gamla kultiverad förtrogenhetskunskap medan Sverige var på åderlåtning och blodigelstadiet och all annan gammal skrock. Varför inte lära och förstå detta av dem? Till nytta för alla gamla och sjuka och få livskvalitet i friskvård istället för att göra allt till sjukt och sjukvård?

Sveriges styrka är en fungerade byråkrati, rättsväsen och rättssäkerhet, det kan vi vårda om och få det att omfatta dessa människor som kommer så att den yttre tryggheten finns som gör att vi kan vara i den inre trygghet som är nödvändig för nöjdheten inifrån. Jag gissar att människor som har haft det så svårt som de har haft det, kommer till det läget lättare än vi som nästan alltid har något att vara missnöjda över som gör att vi blir missnöjda på djupet fast det inte behövs när vårt liv inte är hotat.

Detta är ett litet axplock av allt som går att säga i denna fråga, men reagera gärna med flera frågor så ska jag utveckla allt jag kan.
Religion och världsbild är underordnad eftersom det beror på var dessa människor flyr ifrån och det är sådant som kan ändra sig, och gör det när man kommer till rättssäkerheten i Sverige.

Fråga:

Hej Iris,
Jag och min man bråkar minst en gång i veckan ibland mer. Vi tar sällan på varandra. När vet man att det är dags att bryta upp?
Både han och jag undrar det. Skulle bli jättetacksam för svar.
Jag gillar dig!

Svar:

Vad bråkar ni om? Vad hänger ni upp er i? Vad är det ni har konflikt med inuti er själva?
För mig låter det som att ni har haft förväntningar och investeringar i att den andra ska förändras på något sätt och det tar sig till slut detta uttryck.
Från början har var och sin ett eget rotsystem och sedan på kronnivån så kan man trassla ihop sig hur mycket som helst, men när någotn vill reda ut sig ur grenverket och ta en annan riktning så står rötterna kvar var för sig men växer kraftfullt i samma jord.

Men…. om den ene eller den andre har lyckats börja växa på den andres rot, utveckla en symbios istället, då uppstår problem och att man hänger fast i varandra trots svårigheter och att man dessutom fastnar i motsättningar och missnöje och det binder folk lika hårt till varandra som äkta ovillkorlig kärlek.

Det bästa ni kan göra är att fråga er själva vad ni har konflikt med i hur den andre är och gör och att lösa dem så att ni kan vara nöjda med att ert liv inte är i fara och att ni kan skratta tillsammans åt hur ni trasslar till det i er relation.

Sedan, när ni har trasslat ut ert grensystem så att ni inte är så intrasslade längre och hittat er egen rot så… kanske det inte finns anledning att bryta relationen, eller så går ni skilda vägar som livsvänner och tar nya riktningar i livet? Vem vet? Ingen för det finns inget annat om framtiden än en prognos och det är som vädret, det kan komma vilket oväder som helst och ställa allt på huvudet.

Lycka till!

Fråga:

Hej Iris,
På vilket sätt är det bra att sätta diagnoser (typ ADHD, Asberger, Tourette, Autism mm.) på människor?
Finns det ”fällor” med att göra det? Jag menar ingen vill väl ha en diagnosrock på sig, eller?

Svar:

Diagnoser är på samma sätt som ett betyg, de är till för att man ska kunna bedöma någon särskild egenskap hos en person. Det har gått en del troll i det, som om man har löst problemet genom att ställe en diagnos. Det man har löst är just att kunna få en person i ett fack så att man kan göra behandlig enligt prognosen istället för att se varje unik människa som en person som behöver en unik hjälp.

I USA är det så att försäkringsbolagen kräver en diagnos för att betala ut pengar och därför har man bla. Gjort missbruk till sjukdomar så att man kan ställa diagnoser och på så sätt få ut ersättning. Så är det också med kommunikativa funktionshinder, tex autism, aspbergers syndrom, ADHD osv. Ingen som inte har en diagnos får hjälp, varken i skolan eller senare i livet så därför är man benägen att ställa diagnos.

Sedan har du helt rätt, ingen mår bättre av att ha en diagnos. Det kan kännas som en lättnad till att börja med, att man förstår att det är något i ens konstitution som gör att man har de problem man har men… och att man är berättigad till ersättning men efter ett tag så känns det förnedrande och blir en belastning, en hämning och begränsning, att man får en identitet pga diagnosen istället för att vara sig själv som unikt sig själv med de egenheter man har och fungera så bra som det går. Man utsätts också för mycket genom att omgivningen och behandlingen utgår från att personenen ska ’normaliseras’ för att inte avvika som hoan gör. Det går oftast inte som tur är, men det blir obehagligt att ’hjärntvättas’ på det sättet.

Den dagen där alla avvikelser ses som en gåva till de ’normalstörda’ människorna och att det finns mycket att lära som man inte kan lära om man inte träffar på människor med funktionshinder för det tvingar fram ett annat och nytt tänkande som berikar, både den som har hindret och de som är den personens ’förlängda’ armar. Det finns så mycket intressant att säga om detta och lära så sök gärna vidare.

Fråga:

Hej Iris,
När och till vem behöver man argumentera eller komma med ”anledningar”? Jag menar såhär: när någon ställer mig en fråga om jag ex kan följa med till Portugal på en semesterresa, räcker det då att säga, nej tack.
Gäller det samma sak när ex ett barn frågar efter en glass?

Svar:

Det naturliga för oss som människor är att vi vill säga ja till allt som är möjligt, allt vad vi kan säga ja till som är konstruktivt, men… ibland så går det inte att säga ja av olika anledningar och det är då det blir svårt ibland. Att man vill säga ja men inte kan, att det inte går.

Om det är så att någon frågar dig om du vill följa med till Portugal och du känner ett ’jaaaaa’ inom dig så börjar en argumentation med dig själv, ”varför kan jag inte det, jag skulle ju så gärna vilja? Jag har inte råd, jag är rädd för att flyga, jag får troligen inte ledigt från jobbet” alla de argument som du får är för att lindra besvikelsen över att du inte kan följa med fast du egentligen vill det.

I det andra fallet är det en annan sak. Då är det ett barn som önskar få en glass. Det naturliga är att vi gärna vill ge eftersom det är en gåva att någon frågar just dig och vill ha en glass av just dig så… om du av någon anledning inte vill ge barnet en glass, barnet kanske har diabetes, eller det ska äta mat snart och att det inte är lämpligt att det äter glass just nu, så får du, i djupet, mot din vilja säga nej och då kommer en impuls att ange en anledning, även om det i grunden inte behövs.

Fråga:

Hej Iris, mina grannar, ett ungt par som bor under mig i hyreshus, misshandlar sina barn. Det är fram för allt mamman som skäller på stora pojken. Det finns två mindre barn till.
Vet inte om det är fysiskt misshandel, jag hör bara hur hon hysteriskt skriker och att hon upprepar sig det hon säger många gånger, tex. ”du ska städa, städa, städa, städa…”

Pojken gråter högt. Paret ser ut som en välordnat medelklassfamilj, inga alkisar eller missbrukare.
En gång ringde jag mannens svärfar och bad honom att komma. Jag nämnde att jag tänkte anmäla.
Om jag anmäler, vet de att det är jag, för lägenheten ligger så att jag hör mest.
Jag är rädd att möta dem om jag skulle ha anmält. Eller ska jag inte alls anmäla?
Svar:

Du funderar på att göra en orosanmälan för att de inte kan hantera sina känslor i förhållande till barnen.
Min fråga till dig är om du inte kan gå ner och ringa på och fråga om du kan få bjuda upp den äldsta pojken för du tycker att det vore trevligt att lära känna honom. Säg till mamman att du hör att hon skriker på honom och att hon låter desperat och att du gärna vill bistå henne med att umgås med hennes son så att hon kan ta hand om sig själv och småsyskonen under tiden.

Om hon får ett sådant erbjudande så… hur hon än reagerar så kommer hennes hjärta att bli värmt över att du hör och förstår att hon har det jobbigt upp över öronen.
Om du sedan kan göra det någon gång då och då, inte för att hon skriker utan för att du kanske kommer att gilla att umgås med pojken, så gör du honom en mycket god gärning.

Det är så att om barn bara har en enda utanförstående vuxen som bjuder på ett glas saft och en bulle, som får sitta i soffan invirad i en film och se ett barnprogram, så kommer det barnet att ha ett hopp om att godhet finns i världen.
Om du anmäler, vilket du naturligtvis kan göra, så kommer myndigheterna att bli inblandade och det skrämmer barnet eftersom både föräldrar och barn blir rädda för att bli separerade och det… är det värsta som finns för barn. Barn är lierade med sina föräldrar och jätterädda att mista dem så därför, om det finns möjlighet, så bli bekant med sonen istället. Om det inte går så kanske det inte är möjligt med något annat än anmälan.

Fråga:

Hej Iris,
min mamma är på äldreboende (utomlands). Hon är nästan blind och även kroppsligt väldigt svag. Hon har ångest och blir lite förvirrad också. Helst ville hon bo hos en av oss fyra syskon men det går inte eftersom hon behöver mycket vård. Varje gång jag ringer är hon ledsen och uttrycker sitt missnöje.
Jag har stor medkänsla för henne och även dåligt samvete.
Mina syskon säger att hon överspela sin situation. Hon får mycket besök, terapier och ”underhållning”. Egentligen var hon hela sitt liv missnöjd och fram för allt arg på oss när vi var barn.

Vad kan jag göra för henne och hjälpa henne adekvat? På höstlovet ska jag ditt ett par dagar och vara mycket med henne.
Tack på förhand!

Svar:

Det bästa du kan göra det är att du bestämmer dig för när du har en timme till övers. Att du ringer henne och att du bara låter henne vara lessen, gnälla och klaga, att du ger henne medkänsla för ”jaa, så kan man känna, så är det för dig, jaa, vad allt får man inte stå ut med i detta livet…” och så vidare.
När hon har gnällt i 45 minuter av den timmer så kan du fråga henne om något från din barndom, ”hur var det den gånger när…. vad jag kommer ihåg så…” och sedan låter du henne prata och berätta.

Det som händer då är att hennes kropp blir glad och även om det går över och hon kommer att fortsätta att vara missnöjd så ett litet brott på det, hur litet som helst, ger en stråle av ljus i hennes inre mörker, så… det är det som hjälper henne.

Det är samma om du åker dit på höstlovet. Gå till henne en timme om dagen, låt henne sörja och klaga minst 45 minuter och sedan prata en kvart med henne om något gammalt. Det gör att hon får något i sitt sinne som väcker en massa känslor och det är det som är livskvalitet på ålderns höst. Bara att du är där och att du lyssnar är gott nog, hur kritisk hon än är. Prova det och se om du kan vara nöjd innan du gör det och medan du gör det, så kommer hon att ha nytta av det, och förvänta dig inget resultat.
Lycka till!

Fråga:

Hej Iris och tack för denna viktiga och generösa hemsida!

Min fråga:
Jag upplever dagligen att jag ”tappar bort mig själv” så fort jag ställs inför ett möte med någon annan. Funderar mycket över detta och över varför jag har så svårt att ”stanna i mig själv” i mötet.
Exempelvis: jag har kanske varit ensam större delen av dagen, haft det fint, gjort sånt jag tycker om; varit nöjd. Men så kommer min sambo hem och jag kastas omedelbart ur mig själv. Blir förvirrad, irriterad, frustrerad och vilsen. Vet inte var jag ska göra av mig själv och hamnar istället ”i den andre/de andra”. Tappar riktning, blir passiv och upplever att jag gömmer och glömmer mig, det som är ”jag”.

Jag upplever det här som ett stort socialt problem, ett hinder för mig att vara i möte med andra (och mig själv …). Jag vill ju vara i autonom i gemenskap utan att det gemensamma totalt tröttar ut mig. 
Hur ser du Iris att jag skulle kunna arbeta med det?
Svar:

Hej Iris,
Jag tror att du hamnar i ett sug efter att få ’allt’ utifrån, att få gå in i symbios med den andre och inte behöva vara i dig själv och vara dig själv som dig själv, att vara fristående från den andre, utan du har en längtan efter att vara ’ett’ med den andra, att få släppa ’allt’ som du annars anpassar dig till. Även när du är ensam och nöjd så vilar du inte i din egen glädje över att du finns, att du lever, att du har ett liv som just nu inte är hotat av någonting, utan att du kan låta glädje, nöjdhet, frid och frihet fylla ditt inre.

Det kommer av att du någon gång som liten blivit indragen i, troligen din mammas, alterego, att hon använt dig för att själv bli nöjd och då ’sugit’ in dig som något alldeles extra, typ det godaste du någonsin stoppat i din mun, och då har du fått en extravagant upplevelse och sedan har hon släppt tillbaka dig i dig själv och du har hamnat i förvirring och ensamhet som egentligen inte fanns. Det gör att du har ett minna av vad det vill säga att vara ’uppsugen’ av någon annan och därför hamnar du i detta igen och igen. Vad är vägen ut?
Det handlar om att först hitta en ny referens att hålla sig i och sedan en massa övening i konsten att hålla sig kvar i sig själv och vara nöjd med det, hur det än blir i verkligheten.

Jag tror att du skulle kunna ha nytta av att vara med i primärarbetsgrupp en workshop, någon gång och få en annan referens. Du behöver inget annat göra där än att säga ’pass’ vid varje runda och bara ha fokus i dig själv och göra sidoarbeten. Om du skriver ett mail till mig så ska jag skicka dig till de som arrangerar något. iris@irisjohansson.com

Fråga:
Hur kan jag få intimitet med mig själv? Och hur kan jag få ömsesidighet med min partner? Vad kan jag göra för att få det som jag vill alla mest i livet?

Svar:
Du frågar, ’hur kan jag få intimitet med mig själv’. Den frågan rymmer svaret… Intimitet finns redan, det finns när inget annat finns. Där är….alla små barn är i intimitet med sig själva, de är ett med sig själva, de är i ett varande och de är aktivt handlande, kreativa operativa och nyfikna på välden.

De är i sig själva som sig själva och tittar ut på världen och får syn på olika saker och gläds…och som i det, gör någonting som blir som det blir och de får erfarenhet, igen och igen och så lär de sig förstå sig på verkligheten och världen, utan att värdera något. Det är att vara i intimitet, att vara i tillit till sin egen förmåga, att upptäcka livets ofullständighet och älska livet som livet är. Då lever du i varandet och i intimiteten du har i dig själv som finns när inget annat finns.

Det är inget du behöver göra för att vara i intimitet, du behöver bara se till att inget står i vägen för att vara nyfiken öppen sårbar stark och leva i livets smärta i all ofullständighet och alla grusade hopp och förväntningar och se att det är en gåva att de kraschar så att du får ny känsla och erfarenhet av verkligheten.
Lycka till så är du i ömsesidighet på köpet.

Fråga:
Min kropp är så hel, men inuti så trasig. Jag vill att utsidan ska matcha insidan, men jag vill inte förstöra. Vill inte att det ska synas. Men jag vill att smärtan ska försvinna. Det fungerar inte längre. Jag kanske saknar medicinen.

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill bara inte känna så här längre.
Jag är kall inuti, jag blir avstängd, jag får inte tillgång på min kapacitet och det bra bara försvinner.

Jag blir rädd för att det bra kanske aldrig kommer.
Så… är det värt att må fruktansvärt illa och ha ett hopp om att det kommer att bli bättre?

Jag tvivlar, kanske är det bättre att domna av, slumra in i zoombi med medicin?
Men då kommer frågan i mig att jag frågan mig varför man lever? Om det enda jag har är ett avdomnat liv utan glädje eller kärlek, men också utan att må så här. Är det då värt att leva?

Jag är sååååå… trött på att leva på hoppet om att det kommer bli bra. För det har aldrig varit bra och aldrig blivit bra, vad än jag gjort, vad är det för fel på mig?

Så är det dags för mig att ge upp? När bör man ge upp? När bör man inse att det inte blir bättre och att det kanske är dags att insidan matchar utsidan istället för tvärt om?
Trasig, sönderskuren, blöder. Blodet rinner ångsamt ner för min kropp. Rött, vackert blod som smakar järn när jag slickar på det.
Jag vill inte leva på min ’djävlar anamma’ längre, jag vill att kampen ska leda till att jag blir ljus inuti och mår bra, att jag mår lika bra som jag ser ut på utsidan. Efter varje liten förbättring i min ångest kommer en ny smäll, en ny omöjlig uppförsbacke och jag orkar inte bara kämpa mer, hopplöst…. Skulle det inte bara kunna vara över snart?

Jag har gjort allt så rätt som jag kunnat och jag vill inte mera av det samma.
Jag vill bara att det ska vara över nu, att det har ett slut, att eländet inte är där mer. Att jag får lov att upp…. vad, och hur, det sedan blir?
Svar:
börja med att att inte kämpa för då är du i framtiden, det som ska komma, istället för att vara här och nu. Börja med att vara i din smärtan du har i kroppen och upptäck att den är ofarlig. Stanna i den och sjunk igenom den till känslor, till att vara lessen, till att vara rädd, till att vara arg, till att vara glad. Och…. det är mest glädje som gör ondast.

Flytta inte in i gamla minne heller utan låt dem bara passera när de kommer och flytta tillbaka in i smärtan och låt den skingra sig i alla de lagrade käslor du har och känn dem. Om det inte går, kanske du har någon vän som kan sitta vid sidan om dig med en kopp kaffe eller the och bara lyssna, bara finnas där så att du är i någons atmosfär och att den personen inte lägger sig i det du gör, bara finns där i medkänsla med dig. Då kommer det att hända något nytt i ditt liv, vad???? inget vet men…. något händer och det är tillräckligt.

Om du inte har någon sådan vän så kan du ha en lyssnarkontakt, någon som du kan ringa så ofta du behöver och som svarar när hean kan. Just som är den atmosfär du behöver för att kunna hålla dig kvar i dina känslor så att du kan ladda ur och det kan bli tomt under smärtan så att det kan komma något nytt inifrån.

Du kommer att vilja smita hela tiden genom att prata prata prata, att prata om framiden eller historien för att komma bort från att vara närvarrnade här och nu, och den personen kommer inte att nappa på det utan bara fråga hur det är inuti dig här och nu, då får du bron till att koppla bort sedan och då och verkligen komma in i dina känslor och ladda ur dem.

Det är gamla rester från när du var liten och levde i ett rädslesystem som hindrade dig från att ladda ur eftersom omgivningen inte tålde det, och de fastnade i ditt cellminne och när kroppen inte längre kommer ihåg vad känslorna produserades för att ge möjlighet att förändra på i ditt tänkande, då bler det till den ångest isätllet och otäcka amöbakänslor som du känner som just känns som ’trasig, sönderskuren och avstängd’.

Det går att komma ur detta, men inte med medeciner, de bara bedövar och skjuter upp bearbetningen tills den inte kan förskjuta känslorna länge och då får du dessutom alla biverkningar av medicinen att dras med förutom att inget har skedd med problemen du har. Det är som värktabletter, de tar bara bort symptomen och om kroppen inte får bearbetat och läkt själva problemet så kommer det tillbaka trots mediciner och det är det som är civilisationens feltänkande, och det har blivit ett majoritetsmissförstånd så att de flesta tror på det, tråkigt nog.

Leta efter någon som kan härda ut medan du laddar ur allt det du har inom dig och som kan stanna med dig när du är i det tomrum som kommer efteråt, så att det kommer upp ljus, det ljusa i dig, i tomrummet inifrån och då ändrar sig din upplevelse av livet till att livet är livet och har sitt värde i att du finns.

Stor varm kram.

Fråga:

Hej Iris,
När jag var 3 år så föll jag en våning från en trappa utan räcke, slog hakan i en koffert och spräckte skallbasen. Var medvetslös några timmar. Min mamma sa att före dess så var jag utåtriktad och glad, men efter fallet blev jag fåordig och inåtvänd.

Efter att ha läst en hel del om autism från olika källor ser jag att jag har klart autistiska drag, vilket förklarar många erfarenheter jag gjort under livet (är nu 74år). Min fråga är, om det finns några studier gjorda som pekar på att det kan finnas något samband mellan skallskador och autism?

Svar:
Det fanns en psykiater som heter Paul Bjerre som har skivit en bok och i den finns ett fall som väl beskriver det du säger, att en person som spräckte skallen blev helt beteendeförändrad. Den finns nog bara på antikvitetsbokhandel men du kan säkert hitta den på nätet.
Sedan finns det andra studium som visar att, dels kan huvudskador ge neurologiska glapp eller dålig försörjning med syre lokalt som kan visa sig som autisitka beteenden, dels kan man ha autism latent och det kan lösas ut av för barnet/människan chockartade tarumatiska händelser som gör att det blir kramp i nervsystemet så det blir få impulser eller att en del banor inte fungerar.
Själva skadan kan vara hur liten som helst men få förödande konsekvenser för en människas relationsliv, både till sig själv, till andra och ut i den vanliga verkligheten, och det är de symptomen som man ofta pratar om när det gäller kommunikativa dysfunktioner och funktionshinder.
Om du var helt annorlunda innan olyckan så försvann troligen något av det känsloflöde som du hade på insidan, det smörjmedel som gör att människor kan glida igenom svårigheter utan att krascha varje gång. Att just vara i intimitet inom sig själv, att vara öppen och sårbar och samtidigt är man då som starkast och reagerar med smärta och bakom, eller under, den finns de känslor som kroppen produserar för att man ska kunna ladda ur dem, komma till det tomrum där man kan tänka om.
Den föreställning man hade om verkligheten som inte stämmer längre eftersom något har förändrats, den behöver brytas ner och falla sönder så det finns plats för att få en ny bild.
Just att kunna ’tvätta’ alla ofullständigheter, alla grusade förväntningar, alla felaktigheter och misstag, särskilt som man själv gjort, det är svårt och nästan omöjligt om man inte kan leva igenom de känslor som kroppen alstrat för detta ändamål.
Ofta hamnar man istället i frustrationer, irritationer, aggrssivitet och reagerar som om andra var orskak till ens känslor, ”du gör mig galen, du gör mig lessen, se nu, nu gjorde du pappa arg” osv. Ingen kan skapa andras känslor, bara göra något som andra få känslor av, med bakom det så finns denna omognad eller skada som gör att det blir så svårt att tänka om.
Det handlar om att koppla ihop dessa känslor med tänkandet och förstå ens egna behov, och att inte blir skrämd av tomheten, smärtan och ångesten som föregår att känslan bryter igenom. Det finns det allt för lite forskning på. Det kan inte vetenskapligt bevisas att det hänger ihop på det sättet och det går inte än att få bevis för det, men med den nya nanotekninken så kommer det att kunna bevisas och få vetenskapligt belägg.
Du får fråga mera om du vill ha fördjupning eller förtydligande av det jag hittills har sagt. Tack för din fråga.


Fråga:

Hej Iris,
I oktober i år genomgick jag en medicinsk abort. Jag hade nått slutet av vecka 6 och var osäkert över mitt val. När stickan lyste upp med ett starkt ”Yes+” slog mitt hjärta hårdare och snabbare än någonsin. Jag var livrädd och chockad, reagerade med att gråta och skratta om vartannat.

Jag bestämde mig för att inte ta ett förhastat beslut i vad jag skulle göra. Pratade mycket med mannen som jag bara hade träffat under en kort period – han önskade inget barn där och då. Detta kände jag full förståelse för. Trots det var han ett stort stöd och lät mig ta beslutet på egen hand. Han lät mig också veta att han skulle finnas där om jag hade valt att behålla barnet.

Jag har sällan gråtit så mycket och aldrig tidigare mått så fruktansvärt dåligt över ett beslut som då. Under bilfärden upp till hyttan ville jag bara kräkas över situationen. På något vis kände jag att jag redan där hade en stark kärlek för det foster som höll på att utvecklas inom mig. Jag hittade aldrig någon med förståelse för vad jag gick igenom.

Någon vän berättade om hur hon hade genomgått inte bara en, utan tre aborter. Flera andra påpekade att det ”knappt var något än”. Därtill fick jag höra att det ”ändå var mest rätt med en abort” vilket inte alls var relevant för det jag kände.

Inte ens i väntrummet på sjukhuset hade jag bestämt mig. Den gynekologiska undersökningen visade ett foster, att jag var 6 veckor och 5 dagar långt gången och att allt såg fint ut.

Jag minns att jag blev lite glad, men att jag skakade det av mig. Sedan kastade jag i mig ”stopp-tabletten”, svalde den med en kopp ljummet vatten och gick hem. Aborten gick smidigt till. Det gjorde lite ont men jag genomgick den på bästa möjliga vis, med stöd av mannen jag fortsatte att träffa efter allt.

Veckorna gick och jag förundrades över hur lite jag kände. Jag läste frågan om ”abort” här på din hemsida men kom aldrig till att relatera.

Jag kände ju ingen mindre tillit till mig själv, inget tomrum, ingenting. 

Tills idag, när mensen kom tillbaka och jag slogs av att alla spår av graviditet verkligen är ur min kropp, och att det är över på riktigt. Nu kan jag känna allt, i mig och runt mig. Att jag ångrar mig så fruktansvärt mycket, trots att det var det ”rätta” att göra i förhållande till relationen jag är i och att det finns så mycket jag vill och ”borde” uppleva innan jag skaffar barn.

När jag började skriva hade jag en fråga till dig, men jag har tappat bort den i all sorg som fullständigt sköljt över mig under tiden som jag har skrivit det här till dig (eller till mig).

Fast redan nu börjar det kännas lättare. Att skriva har en sådan magisk effekt på mig – att du kanske läser detta eller att jag i minsta fall skickar ut det för sitt öde i cyber space. Efter miljontals tårar och rödgråtna kinder känner jag en tom lättnad och en ärlighet i mig själv i förhållande till aborten.

Samtidigt som vägen till att bli återställd inombords är ett frågetecken. 

Jag hittar inget bra avslut på det här som råkade bli så väldigt långt, därför klickar jag nu bara på ”skicka”. En stor kram,

Svar:
Ja, det du beskriver är just hur det ofta är vid en abort, att det inte finns någon egentlig orsak till att man ska göra en abort men nu finns den möjlgiheten och är den frestelse som det är, och under första tiden av graviditeten så kommer en massa tvivel på att det är rätt tid och rätt man, mm, mm, och….
Dessa tvivel kommer just för att de första tre månaderna är så osäkra och att ungefär var tredje gravivitet slutar i spontanabort under den tiden. Det är för att man ska vara väl förberedd för en sådan spontan abort som dessa tvivel kommer och overklighetskänslor mm.

När det gått över den tredje månaden så försvinner allt det och man är bara i glädjen. Sedan kommer ett skov till med tvivel och det är den andra perioden, runt sjunda månaden, som nästa farotid för spontan abort är men då är inte abort akturell.
Ta väl hand om dig och var rädd om dig och utsätt dig inte för något sådant mer för din kropp far illa av ingreppet även om du inte reagerar mer just nu. Det är så definitivt ingrepp och går inte att ångra efter man gjort det, så….. var rädd om dig och hör av dig om det dyker upp problem med detta längre fram i tiden.

Fråga:

Hej Iris,
vid 59 års ålder har jag äntligen träffat mannen i mitt liv. Han ’är bra på alla vis…
Han har en mycket god självkänsla och ett stort självförtroende. Men han har lärt sig att akta sin tunga, ty han lärde sig att folk blir oerhört sårade om man är för ärlig. 
vi bor numer ihop, dvs jag flyttade in hos honom. 
Nu till problemet: vi har ett rikt sexliv.

Problemet är att jag inte får lust lika ofta som han får. Jag vill tro att det är ett manligt/ kvinnligt fenomen. Männen har lättare att tända, tror jag. Människan ska ju reproducera sig. Biologin styr oss….
just nu känner jag en press, att jag på nåt vis måste ” ställa upp ” vilket jag inte vill! Vi har en god dialog, och han säger att han nog kan vänta in mig, även om det tar veckor. Men när det är dags att gå till  sängs, känner  jag pressen. Måste jag bli tänd nu? jag hinner aldrig bli sugen liksom…

Detta blev ett stort problem idag, jag blir så nere, och dyker ner i det svarta……han utryckte nåt dumt, som sårade, han sa att i sitt förra förhållande, så ” knullade ” dom minsann varje gång dom  träffades!

Men förhållandet höll inte, för den kvinnan ville aldrig ha kroppskontakt! 
Nu när han vet att jag i mitt äktenskap, ofta ställde upp på sex, för att få vara ifred, så säger han att han gärna väntar till jag får lust. Men jag känner ändå att han inte blir tillfredsställd……han håller ju tillbaka sin sexualitet för min skull? Det blev ett svart hål idag för mig. Hjälp!
Svar:
För att förstå vad som händer med dig i detta fall och att du hamnar i detta svarta hål, det är för att du är rädd för att vara i intimitet med dig själv, att vara såå nöjd inom dig själv… både före ni har sex och under tiden ni har sex, att unna dig den njutningen och glädjen ohämmat. Du tror att det är något du måste göra, och det är det inte, sexualitet är ett varande, det är en lek där den blir som den blir, innerlig, sinnlig, rolig, och den väcker alla andra känslor också… och ibland medelmåttig eller det blir tomt och bara tar slut. Om du, när du går och lägger dig, bara tänker att du ska gå och lägga dig och mysa, vara nära och njuuuuta, så får du se vad det blir.

Han kanske blir tänd och då kan du tänka, ”jaa… sådan är han”, du behöver inget göra, bara vara och låta det ske som sker, ibland blir det… ibland inte. Du kanske bara somnar eller säga god natt och mysa, så att du är i ett mjukt nära läge och bara finns, känner en lukt, en doft, ett ljud, en smak… njuuut, bara njut. Då kommer du ur att det är en prestation, att du måste någonting alls. Sex är inget måste, det bara är… och blir… och om inte… tjaa… ingen skada skedd.

Han säger det som är sant, att han ’väntar’ på dig. Lita på att han inte dör om han inte får sex just då, han är helt kapabel att bli tänd, det blir män ständigt, och det kommer och går och är en härlig livgivande kraft så det är bara att låta det stimulera. Då vet har i vart fall att han inte är deprimerad för då finns missnöje och motstånd som hindrar.

Du kan inte tillfredsställa honom, han blir nöjd inifrån sig själv och om inte, så kan du i alla fall inte göra något åt det. Ha tillit till hans förmåga att bli nöjd i sig själv och… hitta ingenting att anpassa dig till så att du spelar ett spel istället = att offra dig, att ställa upp eller bjuda på dig själv, det är första steget mot att förstöra för dig själv för det slutar oftast med trots eller annat, om…. du inte tänker om och börjar inse att det inte spelar någon roll hur han är, du kan ändå hitta anledning till att anpassa dig istället för att vara lycklig, nöjd och njuta.

Gör dig inte den otjänsten utan ta hjälp i så fall, om du behöver så du kommer ur denna värderingfälla för att inte vara i intimitet med dig själv och ömsesidighet med honom.

Fråga:

Hej igen,
Hur blir man av med skuld och skam?! Jag känner verkligen hur skamsen jag känner mig!
Fast jag är OSKYLDIG!!
Det blir ordväxling ibland. Inget trät eller bråk, men en diskussion om saker och ting. Jag tar ALLTID åt mig. oavsett ! jag blir ledsen, sårad, stött ja allt som har med skam att göra. Och autopiloten sätter in.

Jag gör som jag alltid gjort, och som även min adoptiv-mor alltid gjort. Jag drar mig undan, sluter mig, börjar tänka negativa tankar, vill vara ensam, åker hem om jag mår riktigt dåligt. Vill gärna bli martyr! och rasar ner i det djupa svarta hålet. Igen. 
Det är så himla jobbigt. Jag blir så ledsen. Och tror alltid det värsta. Att allt kommer gå åt skogen. Att jag ska bli lämnad, att jag måste flytta och bli övergiven. Detta är så otroligt jobbigt!

Jag tror det är för sent att försöka göra något åt detta. Det sker med automatik. 
Nu senast blev jag anklagad av min adoptivmor för att ha stulit saker av henne! Jag är OSKYLDIG! jag har inte tagit någonting!! ( hon har senare funnit några av sakerna hemma…) och fast jag är helt oskyldig, så känner jag SKAM. HUR ska jag blir av med detta?? jag är så otroligt ledsen…
Svar:
Skamkänslor får man när man är under tre år och ens mamma inte ’orkar med’ ens känslor. Så varje gång din mamma tyckte att du var jobbig och orsak till att hon hade det så odrägligt, så dåligt, och att hon inte kunde vara sig själv, så stod hon inte ut med den smärtan i sig själv och då lade hon det på dig, som om du var en belastning, som om det var ditt fel att hon inte hade ett bättre liv.

Hon kände säkert skuldkänslor för att hon frestades till att, inom sig, inte orka med dina känslor, inte orka med att du var glad eller lessen, trött och kinktig eller något annat som hon bara inte stod ut med. Hon kände sig dålig för att hon inte var en duktig mamma, och istället blev hon ett offer och ställde upp och bjöd på sig själv.
I grunden stod hon inte ut med sig själv, med sina egna våndor, som hon säkert fått av sin mamma och som hon inte förstod, men…. likaväl drabbade de dig och du hade inget språk, inga ord, och därför fick du bara en obehaglig känsla av att det var ditt fel och det är det som utgör skamkänslans botten, en form av blygsel för att man är sig själv och lever i de känslor som kroppen producerar för att man behöver ladda ur dem för att kunna tänka nytt.

……….. Läs detta ett par gånger och, bry dig inte så mycket om orden och ditt huvud, utan känn djupt inuti din kropp om du kan känna denna obehagskänsla för att du har ’varit jobbig’ för någon när du diskuterat, eller ’bråkat’, även om det är på ett snällt sätt?
…. om du känner dig som en belastning?
Under detta, eller bakom detta, finns det glädje i din kropp, glädje att kunna tänka, att kunna känna, att märka att du lever, det ljublar inom dig ett ljust muntert litet barn som vill ta sig uttryck i alla tänkbara känsloreaktioner men som aldrig har fått chansen för det väckte för mycket smärta i din mamma.
Nu när du är vuxen och kan förstå att detta inte är ditt utan att det är övertaget av din mamma som av, ett eller annat skäl, har hindrat sig från att vara glad, och du har tagit över det, omedvetet, och så tidigt i livet att du inte har ord- eller minnesbilder av det, då har du möjligheten att stanna kvar när skammen kommer, vara i den, med den, inte göra något bara vara i den,upptäcka att den är ofarlig, tills den skingar sig och det bryter fram glädje… och alla andra känslor som ditt lilla barn inom dig har hämmat genom åren.
Precis som du säger, när dessa känslor pockar på så konverterar det till blygsel eller skam och du drar dig tillbaka, går undan, vill vara själv, blir avstängd, tills känslorna sjunker undan och du kan vara ’lagom’ igen, och det är istället för att tjoa, hoppa, stutsa, skratta mm, mm…. och leva, vara levande och verkligen leva ut det, låta det ta sig uttryck.
… hitta detta inom dig. Känn igenom dig själv och upptäck vad som fanns innan skammen? Det kommer att kännas som att det inget fanns något innan skammen men så är det inte, det finns känslor under skammen som inte får lov att finnas och därför konventerar de till skamkänslor och det är helt värdelöst och upprepar sig i all evighet och bara skapar vanmakt och ensamhet.
Det är en långsiktig övning, igen och igen, att skingra och släppa skammen genom att vara i dina djupaste känslor inom dig. Det är inte viktigt om de syns på utsidan, om de tar sig uttryck så de syns för andra, men det blir en avgörande skillnad i relationen till dig själv och det är i dig själv som tillfredsställelsen finns och den sprider sig i hela din kropp som något ljust när du lyckas ’bita huvudet av skammen’.

Fråga:

Hej Iris,

Jag undrar Vad är grundorsaken / problemet i samhället Sverige / Varför vi har så många självmord i Sverige? Jag vet att vi har ideella föreningar som hjälper människor, men då tänker jag att vi har hamnat i slutet av problemkedjan och löser de enskildas symptom eller problem av ett större samhällsproblem. Jag kan också ställa frågan så här, om Sveriges samhälle vore en sekt vad är det sjuka som gör att så många tar självmord?

Svar:

Det är en väldigt stor fråga och den är väldigt komplex så det går i grunden inte att svara kort på den. Jag kan ge några tankegångar som du kan spinna vidare på eller fråga mera om och så kan vi kanske komma närmare till kärnan.
Vi som människor har behovet att vara behövda, att det finns någon som verkligen behöver oss, som ger oss gåvan att behöva oss, och när vi är behövda så har vi fullt upp med att utföra det som behövs.

Det är ett existentiellt grundbehov, likaväl som att ha något att äta, att ha något att ta på sig när det är kallt, att ha ett skydd att kunna sova under och att ingå i en flock.

I vår civilisation har vi arbetat för att dessa behov ska kunna tillfredsställas och vi har lyckats och att vi dessutom har skapat ett överskott i form av lyx, och lyx är = bekvämlighet och bekvämlighet är = lycka, så ser dogmen ut.
Det stämmer inte helt i verkligheten och det är ett tankefel i det och det har blivit ett majoritetsmissförstånd som lett till många människors ifrågasättande av livets mening i att leva och att vi har vårt värde i att vi finns, att vi lever, att vi ÄR… och därmed, att människor inte kan känna meningen därför att de inte är behövda, att ingen frågar efter dem, att de känner sig som parasiter och en belastning för att de kostar pengar och att de inte kan prestera det som de tror förväntas av dem, så får de en inre tomhet, en känsla av meningslöshet och av värdelöshet.
Barn känner inte att de är värdefulla som återförsäkring för de äldre, och de gamla känner sig inte värdefulla för ingen vill att de ska passa barnen åt föräldrarna när de drar in det som behövs för existensen och yttre trygghet.
Många unga vuxna känner sig värdelösa för de vet inte vad de är till för nytta, och de är inte delaktiga i vuxenlivet på något sätt efter sin förmåga, utan de ska skaffa sig stor intellektuell kunskap för att bli något viktigt och värdefullt i samhället så de blir närande, inte tärande för samhället.

För att bli av med denna känsla av meningslöshet så lever många i en illusion… sedan, när jag gått ur skolan… sedan när jag tagit mina examina… sedan när jag fått partner och barn…. då…. ”lycka”
Och då är det meningen att lyckan och nöjdheten ska infinna sig utifrån,  och så gör den inte det och då känner man sig lurad och får ångest och misstro mot sig själv.
Det är också så att många redan i grundskolan känner av att de inte kan nå upp till kraven och att de får stressymptom och drabbas av utbränning, det leder till skolvägran och skolk…. eller du har inte det ideala utseendet, eller andra steriotypa ideal, och då dövar man sitt misslyckande med att utveckla t.ex. anorexi-bulimi, träningsberoende av adrenalinkickar, alla extremsporter som utmanar döden osv. En del tar till droger, andra hamnar inom psykvård eller andra diagnoses och får medicin som dövar symptomen för tillfället.
De flesta förlorar kontakten med sitt naturliga belöningssystem i form av nöjdhet inifrån när man känner sig nyttig och behövd, eller trött av arbete. Just detta med att vara behövd och ha bekymmer om de små vardagliga tingen som livet är fyllt av p.g.a. livets ofullständighet och existentiella behov, det är sååå tillfredsställande inuti när man klarar av det. Då känner man ett kroppsglädje och sting av lycka = mening.
Istället kompenserar vi med att fylla all vår tid med lyxinnehåll, vi skyndar oss så att vi ska hinna så mycket som möjligt på så lite tid som möjligt , för att vi ska få tid att koppla av.

Vi jobbar så mycket som möjligt för att vi ska tjäna så mycket pengar som möjligt till att ha hus, sommarstuga, segelbåt, husbil och allt mellan himmel och jord, som vi sedan stressar för att hinna med att använda någon gång.
Vi skaffar så mycket för att vi  ska ha en massa att ta hand om så att vi känner oss pressade och behövda, så att vi inte får något utrymme att känna det tomrum som behövs att stanna i för att få nöjdheten inuti.
Jag kan hålla på länge med att räkna upp alla sätt som vi gör för att få tillfredsställelse utifrån och som ger kickar av tillfällig nöjdhet men som ändå skrämmer eftersom det inte leder till sinnesfrid och nöjdhet inifrån, och som dessutom gör att kroppen alstrar känslor som vi inte hinner känna eller ladda ur och som omvandlas till ångest när korppen inte får utrymme att balansera sig.

Vi försätter vårt naturliga belöningssystem inifrån ur spel
Vad är det då som står i vägen?

I vår civilisation har vi några ideal som leder till självmordsbenägenhet, det som kan falla inom sekttänkandet och som har dogmatiserats och blivit heligt.

Att allt ska vara snabbt, effektivt, rationellt och bekvämt… om det inte är det så är det mitt eget fel, det är fel på mig själv som inte lever upp till det, på det sättet som är upphöjt till ideal.

Då är jag misslyckad och det är mitt eget fel.
Då har jag inte förstått att anpassa mig på rätt sätt till de förutsättningar som samhället vill och kräver, och, då kommer jag att straffas inuti mig själv med dåligt samvete, med skuldkänslor och skamkänslor för att jag är misslyckad som människa.

Detta, att leva upp till civilisationens ideal har blivit svårare och svårare och det skapar mer och mer ångest inuti människor, även inuti barn och unga, och det leder till att många inte härdar ut och då gör de självmordsförsök för att få stopp på denna karusell.
En del lyckas medan andra får skador för livet och blir nerdrogade av psykofarmaka eller ECT- chockbehandling. Andra släpper kontrollen och blir vrak, uteliggare och outsider… och erbjuds samhällsförvar men står inte ut med att vara offer och hellre tar livet av sig.
I vår kultur så är det status att vara behövd, det råder en elitism, och ingen vill vara den som behöver någon annan. Samhällskoden är att den som behöver andra är värdelös och en belastning för samhället så de personernas kapasitet tas inte tillvara, utan dessa människor ses som parasiter som lever på samhällets stöttepelares bekostnad och ska vara ¨tacksamma¨för att de alls får något och, de ska veta sin plats. Botten på nyttighetsskalan.
Det värsta är att detta tankefel, detta majoritetsmissförstånd, sitter så djupt att även mycket välfungerande duktiga personer känner sig misslyckade om de inte är överst på skalan hela tiden, om de drabbas av utbränningssyndrom eller andra psykiska eller fysiska subtila syndrom så leder det lätt till depression och självmord.
Nästan ändå värre är att detta (och en del andra) dolda tankefel får så förödande konsekvenser i vår civilisation och särskilt när tillväxten leder till miljöförstörese av oanade mått, och där det tänkandet som finns nu inte håller och då hamnar människor i misstro och vill ha en enkel lösning t.ex. att rösta på SD, eftersom den övriga politiken är lamslagen inför hur man svänger ett tankefel till välfunktion.
Det går, men det är en lång djupgående förändring till ett balanstänkande som känns alltför hotfullt för många och då är det lättare med att ha en syndabock att skylla på t.ex. flyktingarna och att se dem som ett hot istället för en tillgång som de är i Sverige eftersom vi har en sjunkande nativitet.

Som sagt, det är oändligt mycket mera att samtala om i denna fråga, många fenomen att tänka igenom, så jag stannar här och så är det fritt fram att fråga mera.

Fråga:
Hej Iris!
Jag tänker mycket på hur jag ska uppfostra mina barn på ”rätt” sätt. Jag är livrädd för att ”förstöra” dem genom alla dessa konstiga sociala normer och regler som finns.

Jag önskar att de ska få växa upp till starka och trygga barn som vågar vända blicken inåt istället för att alltid få bekräftelse utifrån. Problemet är att jag själv är väldigt otrygg, rädd att göra fel och har lite tro på att jag tar riktiga val. Jag har dålig självkänsla och tycker ofta att jag är mindre värd än andra. Vad ska jag göra för att detta inte ska smitta över på mina barn?

Svar:

Du är mamma och det räcker. Låt bli att försöka att vara en duktig mamma och var dig själv som mamma istället men dina fel och brister och förtjänster. Om du fejkar att försöka vara en duktig mamma så förljuger du verkligheten och ditt barn blir lurat av det och då kommer ditt barn att känna sig dåligt för att det inte kan leva upp till din duktighet.
Men om du är dig själv som mamma och att du är nöjd med det, även om du ibland är missnöjd och att det är relevant, så kan du vara nöjd med det missnöjet, och då känner ditt barn sig som att det duger för det vet att det själv inte är perfekt heller utan gör tokiga saker ibland.
Om du tänker efter så förstår du att ett barns självkänsla odlas mest när barnet får vara med i det vuxna gör som är nödvändigt, laga mat, diska, städa, tvätta och få relation till det som är nödvändigt och resten av tiden att barnet får lov att leka leka leka. Du behöver inte styra barnet, bara kärleksfullt stoppa om det är något som är farligt, som barnet inte har utvecklat sitt omdöme att förstå. Stoppa och ge ett direktiv i en annan riktning, och släpp sedan barnet fritt att få prova ut i verkligheten allt som inte är livsfarligt.
Om du möter ditt barn som en unik människa, ingen som du ska fostra, bara vägleda tills det är vuxet och när det är tio år så har det ofta kunskap om allt det behöver för det vanliga livet.
Självkänsla har vi från början och om ingen pedagogiserar bort den så finns den hela tiden, hela livet.
Konsten är att inte krascha den genom att ha en massa värderingar på personligheten utan bara njuta av det unika och härliga med en speciell karaktär.
Självförtroende får man genom det man gör. Om man då får vara med mamma i det hon gör som är nödvändigt, inte bara hjälpa till utan verkligen vara till nytta, och med pappa i det han gör och vara till nytta och inte ses som ett besvär eller en försvårande omständighet för att bli färdig, utan istället, att vara i relation och kommunikation med barnet så växer det upp till en välfungerande människa, med humor och medkänsla, humanistiskt.
Visst, det kommer kriser i olika lägen, visst man vet aldrig hur illa det blir i skolan, visst barnet kommer att möta svåra situationer och elände i den ofullständiga jämmerdal vi lever i… men… om barnet blir sedd som den unika lilla människa hean är så överväger självkänslan och dä finns tilliten till sig själv, gemensamheten med andra och nöjdheten iniftrån och det är då vi blir konstruktiva och äkta snälla med oss själva, och det har andra också gott av.
Då nervärderar vi oss inte och blir osäkra, det beror ofta på ’duktiga mamman-komplexet’ att vi blir så självkritiska och kravfyllda mot oss själva, med så lite försonande för ofullständigheten som visar sig emellanåt .
Sedan behöver du säkert hjälp i speciella situationer och det är bara att fråga mer och beskriva problemet så kan jag ge dig någon form av spegling och vägledning.

Fråga:

Hej Iris,
Vad beror utbrändhet på och vad kan jag göra åt det?

Svar:

Du blir utbränd på grund av att du anpassar dig för att vara duktig. Att andra ska vara nöjda och att det är beroende på dig om de är det eller inte. Du tror att det går att få lycka utifrån, få nöjdhet genom att andra sänder tillfredsställelse till dig. SÅ ÄR DET INTE, DET ÄR ETT TANKEFEL.

Tillåt dig att tänka om.

Från början ÄR vi. Ett ägg, en spermie hittar varandra och drar till sig information från atmosfären. DET BLEV DU, DU SJÄLV, INGEN ANNAN ÄN DU – DU ÄR…

Helt unikt dig själv som du är med alla dina förutsättningar och möjligheter och talanger och brister och svårigheter och 10% vekhet i konstitutionen. Du är totalt outvecklad och hur du kommer att utvecklas det beror på den miljö och de människor du har omkring dig, och hur du uppfattar världen och verkligheten och det beror på den kultur du föds in i.

Från början har vi tillit till oss själva, vi är oss själva som oss själva och vi bara lever på. Vi är nyfikna och kreativa och utforskar världen och verkligheten och vårt medvetande växer och växer. Det är som det ska vara.

Någonstans tidigt i barndomen har du gett upp detta och bytt ut det mot att vara till lags, att vara som andra vill, att vara rätt, så att andra ska vara nöjda för att du ska få tillåtelse att få finnas och existera.
Det är det som förstör för dig. Det är det som gör att du hamnar i anpassning till allt och alla och tror att du kan komma ur det genom att prestera, genom att vara duktig, genom att få höga betyg och sedan kunna fortsätta, ”om du bara blir bättre i andras ögon så….” som om det är det som ger dig ditt värde som gör att du ska få kärlek. SÅ ÄR DET INTE. Du kan hålla på så hur mycket och hur länge som helst och det enda som händer är att du blir utbränd.

Gå tillbaka till början, det jag skrev först, det som finns när inget annat finns och hitta tillit till det. Skifta inuti till att ha förtroende för det och lev det som dig själv och det kommer att hända nya saker inom dig och då kan vi prata om det.

Det behövs mycket övning, öva öva öva, för det kommer ständigt att vrida sig tillbaka och göra om sig till anpassning för det är så djupt beslutat inom dig och att det handlar om att lösa upp det beslutet.
Men fotsätt att skifta till det primära, till det som finns i sig själv, utan att anpassa dig, bara flytta ner i hjärtat tills det kommer en suck, ett aha, inifrån och var kvar i det så länge som du kan.

Fråga:

Hej,
Min dotter som är nyss fyllda 10 år har den senaste tiden varit ”klistrig” på mig. Hon tar alla tillfällen att vara nära och jag upplever henne ibland lite som ett plåster. För det mesta är det mysigt med närhet men ibland undrar jag om hon behöver något annat eller om hon har någon annan oro som styr hennes läge. Jag som pappa har alltid haft en nära och fin relation med henne där vi kramats och haft mycket fysisk kontakt med massage, insmörjning mm.

I skolan fick hon de första åren extra omvårdnad av skolsyster (insmörjningar) då hon hade ganska mycket ”ticks”, det uppskattade hon mycket och tricksen försvann med tiden. Nyligen har hon uttryckt rädsla över att jag skall dö och att personer nära skall dö. Vad tror du om hennes närhetsbehov?

Svar:

Hennes ’klisterbeteende’ handlar inte om behov av närhet, det har hon säkert också, men jag tror att hon har tillräckligt mycket av den varan så det är hon säkert nöjd med, men….
Jag gissar att hon upptäckt vad död är, att den som dör inte kommer tillbaka, att den inte går att ha fysisk närhet med, att den blir borta och att hon förstår att det blir en olidlig saknad och längtan om det är en person som hon tycker mycket om.

Denna upptäckt vad död verkligen är, att någon försvinner från jordens yta, den brukar komma i 10-årsåldern. Det har med mognad att göra, en del mognar tidigare, andra senare och somliga aldrig.
När ett barn upptäcker detta så genomgår barnet en mognadsprocess som just kan ta sig det uttrycket att man inte vågar lämna de viktigaste personerna utan syn- hör och beröringshåll och det kan lätt upplevas som plåster.
Om du kan låta bli att bli irriterad och frustrerad och bara ha tillit till att det är ett övergående stadium. Ibland får du frigöra dig om du behöver det men var då noga med att le och ha medkänsla med hennes rädsla för att du ska dö och att hon inte får någon fysisk kontakt med dig mer, så att du varsamt tar dig ut och inte avvisar, även om hon kommer att uppleva det som avvisning i alla fall.

Låt henne prata mycket om döden och lyssna lyhört, försök inte att få henne på andra tankar utan berätta din egen historia när du upptäckte vad död är, och hur du så småningom kom ur att ständigt tänka på det.
Det som ofta lindrar denna rädsla för döden är att man leker tillsammans, är i gemensamhet och leker, att man är i varandras närhet och samtalar, delar tankar och upplevelser, berättar en massa för varandra osv. Då kommer ofta nya tankegångar som så småningom skingrar denna skräck för att mista någon genom att den dör, och man försonas med det faktum att ingen kommer levande från detta liv, och att det oftast finns någon kvart som kommer att sakna den som försvunnit, men också om att kroppen läker ut denna smärta efter någon och så bleknar minnet och smärtan avtar och till slut minns man bara allt roligt och trevligt man har varit med om med den människan.

Ibland kan barn vara upptagna av ett magiskt tänkande, att de någon gång har varit sura på en person och önskat att hean skulle dö, ofta försvinner det eftersom personen inte dör så länge man kommer ihåg det, men… om någon verkligen dör, då låser sig känslan att ”det är mitt fel” och då kan det bli en skuldkänsla som gör att barnet tror att det är ont och elakt och inte har rätten att själv leva och i varje fall, inte vara nöjd och glad. Det blir som att barndomen försvinner. Denna sorglöshet man hade innan man visste vad död är, den går förlorad och det är också en stor tomhet, ett mörker och en förtvivlan.

I västvärlden så har vi, dels gjort döden så ändlöst stor och dels förtränger vi allt som har med död och åldrande att göra. Vi lever som om det vore fel och dåligt att bli gammal och att dö. Det blir som att det är viktigare att leva många år än att ha livskvalitet de år man lever. Vi förstår inte att leva nöjda varje dag och att det är en gåva och att det oftast leder till dag efter dag efter…. tills vi blir gamla. Vi lever ofta istället i ett sedan… sén när jag gått ur skolan… sén när jag har fått ett arbete… sén när jag fått partner, barn, hem, hus, och allt annat…. då, jag vad då? Jo då ska lyckan komma som en skänk från ovan och invadera mig så att jag kan titta på mitt verk och dö nöjd.

Så att prata med en tioåring om döden är viktigt och att prata med värme om livet och om livets mening i att leva och att vårt värde finns i att vi finns och lever och att det viktigaste är inte vad vi gör och blir, det viktigaste är att vi är nöjda och har roligt i gemenskap med varandra. Även när vi har svårigheter och problem, även när saker blir konfliktfyllda i oss, så är det viktigaste att se sig om här och nu och konstatera att ens liv, just här just nu inte är i fara, andas ut och … låta kroppen bli ljus och glad av det. Då blir livet spännande och nyfikenheten kommer tillbaka.

Fråga:

Hej Iris,
Jag har en vän där jag under en längre tid misstänkt att hen är alkoholist. Varje gång hen tar sig ett glas blir det ofta tre eller fler och personen blir nästan alltid berusad. Skall jag tycker du påpeka denna oro och i sådana fall på vilket sätt? Jag vill ju inte heller göra mig ovän med hen då vi är nära vänner.
Tack för svar.

Svar:

Det är ett svårt dilemma för den som är på väg in i beroende är ofta i ett förnekelseläge och den personen vet att hean kan sluta när hean vill och hean nöjder sig med det, men det är inte det som är problemet.
Problemet är att hean inte kan låta bli att börja igen och när hean har börjat igen så stoppar hean inte förrän berusningen ger kicken att komma ur alla sina inre våndor för att heans autopilot säger ”varning varning varning” och personen dricker tills den rösten tystnar.
Personen dricker inte för att blir full utan för att slippa ifrån varningen för att beroendet , suget och begäret, ska ge sig och kroppen ska blir lugn.

Så… belöningen är ”pust, äntligen… för en stund” sedan börjar det inte pockandet igen på en god stund men, suget kommer tillbaka, allt annat blir transport. Hean börjar leva som en transport mellan, innan drickande… drickande… efter drickandet.
Bakfyllan och ångesten har blivit belöningssystem, när de kommer så vet personen att då får hean vara i det för det går inte att undvika och då kan hean tycka precis så illa om sig själv som hean gör, älta och vältra sig i nervärderingar och egenkränkningar, och… få den lilla uns av uppmärksamhet från sig själv som gör att hean överlever.

Det naturliga belöningssystemet, det som gör att vi blir ljusa inuti och ser ljust på tillvaron, där vi har hopp och glädje och uppskattar oss själva och andra och älskar att umgås, det har gått förlorat.
Istället har hean knutit upp sig med ’flaskan’, det är kärleksobjektet som personen längtar efter, saknar och önskar sig, allt annat är transportsträcka till och från flaskan.

Hur ska du bäst kunna upplysa hean om sin situation???
(obs! Jag säger hean istället för hen, skälet är att det är en förkortning av henne-honom, eftersom jag inte kan försonas med att göra om människor till ett neutrum, ett ting, och det blir det för mig när jag läser eller skriver hen)

Det jag skulle göra vore att beskriva situationen så konkret som möjligt och utan värderingar som väcker känslor. Tex
”jag blir orolig när du och jag umgås, vi kommer överens om att vi ska ta ett glas, och då tror jag att vi ska dricka en öl eller ett glas vin.
Det är jag alldeles nöjd med, men när vi väl har druckit det så fyller du på, ett efter ett efter ett, och du blir mer och mer berusad, och då blir jag orolig och det är jag obekväm med.

Du behöver inte alls svara mig eller försvara dig, jag ser det jag ser och det oroar mig, jag vill bara förmedla det till dig och sedan kan du göra vad du vill med det. Du behöver inte försvara eller förklara eftersom jag är delaktig de gånger du och jag går ut tillsammans, eller sitter hemma och tar ett glas, jag vill bara ge dig en vink så att du kan tänka efter om du vill ha det så eller ej. Det är bara du som kan ta hjälp om du behöver och om inte…. tjaa, då är det som det är och fortsätter så…. hej då, vi ses”

Sedan är det viktigt att du släpper alla investeringar vad hean gör med det, om hean förtränger det som om du aldrig har sagt det, eller får dåligt samvete, skuld- och skamkänslor inför dig, slutar umgås med dig eller… eller…? om hean tar det på allvar och börjar inse att hean har ett problem med alkoholen.

Det viktiga är att du sedan fortsätter att umgås men att du… gör som du känner är komfortabelt för dig. Att du t.ex., tackar nej till ett glas men gärna går på kafé och tar en kopp, eller tar en promenad, eller lagar god mat hemma utan sprit, osv.

Om hean slutar tacka ja till ert umgänge, inte har tid eller lust, är sjuk eller har någon annan orsak att tacka nej, så är det viktiga ändå att du inviterar igen och igen och…. det är den bästa väckarklocka som en person in i ett missbruk kan få, att det är någon som vill heans sällskap och att det är hean själv som undviker… det om något, väcker känslor som pockar på självbevarelsen, det väcker… något, och det är bra.

Ge inte upp att fortsätta att vilja umgås med hean, och samtidigt, gå inte med på att låta personen missbruka tillsammans med dig. Den paradoxen har en stor betydelse långsiktigt för hur en person blir motiverad att komma ur sitt eget dilemma med att ha fastnat i kärleken till flaskans innehåll.

Du får gärna fortsätta att fråga vidare över tid, eftersom detta är inledningen på ett medvetandegörande av en person som ofrivilligt glider in i ett missbruk, och som inte får upp det till sitt eget medvetande förrän den redan sitter fast i missbruket och har fått ett förändrat belöningssystem.

Fråga:

Hej, Iris!
Jag får sedan en tid tillbaka fysiska besvär av elektromagnetiska fält (är känslig för dem) och befarar att det kan bli värre. Jag har också problem med sköldkörteln och har börjat medicinera för den. Lägg till detta en smula trolig utmattning så har du (delar av) mig som i ett litet nötskal.

Två frågor:

1. Vad beror mina besvär med elektromagnetiska fält på? Kan du även ge något svar kring sköldkörteln och utmattningen skulle det uppskattas, men känsligheten för elektromagnetiska fält är viktigast för mig att komma underfund med.

2. Vad kan jag göra för att bli av med eller lindra känsligheten för elektromagnetiska fält (viktigast)? Vad kan jag göra för att bli av med besvär med sköldkörtel och komma över det som jag tror är utmattning?

Svar:

Elektromagnetiska fält.
Hela atmosfären är fylld av strömmar som har olika frekvenser och olika funktioner som vi vet ytterst lite om. De tillhör ofta det som kallas för mörk materia och som inte går att väga och mäta och som inte har substans som den vanliga naturvetenskapen godkänner.

Som jag ser det så är det så att genom att vi strömlinjeformar en massa elektromagnetiska fält och ordnar dem så de går åt ett håll istället för det kaotiska växelverkansystem som är det naturliga, jag brukar kalla det för partikulärt istället för linjärt, och med det menas att det skydd som finns i det partikulära elimineras och därmed har en del människor inte tillräcklig motståndskraft utan blir överkänsliga.

Denna känslighet, eller detta brist på försvar, kan komma av annan obalans, tex sköldskörtelhormondysfunktion eller andra liknade problem i kroppen, och då går försvaret till att reglera det och då räcker det inte till om man blir för hårt utsatt för strålning.
Också utbrändhet, det är ett tempofel och en levnadskonstighet som utlöser det, jag har skrivit om det tidigare, och om man då inte ändrar sitt liv i verkligheten i enlighet med sitt eget tempo, sin egen konstitution och de svagheter man har, så tar man försvarsmekanismen i bruk och då blir det ändå mindre kvar till att mota överkänslighet.

Så… fundera kring vad det är som är obalans i din kropp med hormoner och signalsubstanser mm, och vad du tänker göra med det i verkligheten istället för att försöka att hitta något motmedel mot just elektrostrålning.

Just att se till att man har det så lite som möjligt, t.ex., att ha en vanlig telefon som inte har internet, bara funktion som telefon och sms, att man har pratsnöre så att man inte har tfn med strålning intill hjärnan. OBS, inte en sådan snäcka som inte har en ledning till telefonen och att man håller telefonen riktad utåt en bit från kroppen.
Att man har en dator som har lågstrålning och gärna med skärmskydd så att det strålar så lite som går. Att man har den på ett litet bord istället för i knäet osv.

Sedan är det avgörande hur elen är i det hus man lever, man kan t.ex. ha mycket dagsljusinsläpp och så lite lampor som möjligt osv, osv… det handlar om att skräddarsy omkring sig själv så att man blir så lite utsatt som möjligt och att man hittar möjligheten att leva i sitt eget tempo. Det är inte så farligt utomhus, kanske i städer, men inte i småbyar eller på landet, och att hitta att skydda sig, inte som ett offer, utan som en privilegierad möjlighet att leva det bästa av alla liv utifrån dina förutsättningar.

Fråga:

Hej, jag har barn med en man som inte tar ansvar.
Vi levde ihop under några år och jag upplevde inte att det fanns något Vi som familj.
Istället gjorde han som passade honom. Inget sammarbete fanns och mycket dålig kommunikation.
Vi separerade och nu träffar han barnet någon dag ibland men tar inte ansvar för det.

Jag får säga när och hur han ska hämta lämna barnet.
Först trodde jag han jävlades med mig för han gör mig otrygg. Nu börjar jag tro att han inte har förmågan helt enkelt.
Hur kommer det sig att vissa människor inte tar sitt ansvar och ser sin del i det hela?
Hur får man honom och andra människor att ta ansvar? Det går inte att prata sig till det utan det behöves ett sätt att vara på, tror jag.

Svar:

Att ta ansvar är att kunna anpassa sig och tro på en myt, att man kan dela ansvar. Det går inte.
Alla har allt ansvar och man gör de uppgifter man har förmåga till, men man kan inte dela ansvar och inte ta ansvar, bara leva det ansvar man har så gott man kan genom att ta på sig uppgifter.
Det gör att din X-man lever det ansvar han har så mycket som han kan, han har inte bättre kapacitet än så.
Just det tankefelet, det majoritetsmissförståndet, gör att många avslutar sina relationer.

Om du hade varit själv hade du inte tänkt på att dela ansvar, då hade du levt det ansvar du har så gott du kan och det hade blivit så bra som det blivit och det är bra nog, men…. när du då har en partner så har du en föreställning om ansvar som du delar i två lika delar och som han inte har en aning om eller på något sätt kan anpassa sig till, och så blir du besviken för att han inte har din bild, som du tycker är normalt, och du blir besviken för att han inte gör det han borde enligt dina förväntningar.
Till slut har du samlat på dig så mycket besvikelse att du har skäppan full och då öser du över honom det genom att separera och han förstår inte ett dugg av ditt inre. Det är ett magiskt tänkande att tro att han vet hur du tänker och vad du tänker och vad du definierar som normalt. Tyvärr finns inget reellt och uppenbart i det.

Så… om du tänker att du har allt ansvar och han har allt ansvar och sedan handlar det om konkret, att göra upp om hur vi gör i vardagen, i verkliga livet, från tillfälle till tillfälle.
Om han hade varit sjöman och borta ett par månader i sträck och hemma ett par veckor så hade det sett ut på ett sätt.

Om han hade varit bonde och hemma hela tiden så skulle han ha kunnat ha nytta av att ha barnen med sig, då hade det sett ut på ett annat sätt.
Hade han varit fabriksarbetare så hade det varit på ett tredje sätt osv.
Hur ser det ut för honom? Vad sysslar han med? Vad har han för kulturell bakgrund? Vad har han haft för kultur omkring sig och vad är normalt för honom? Har hans mamma gjort allt eller har han växt upp på barnhem och varit utestängd från ett ’hemma’?

För mig finns tusen frågor om hur han har lärt sig att göra och att leva sitt ansvar för att överleva och att det kanske inte har innehållit något annat än att se till att ha mat att äta just nu, kläder att värma sig i och någonstans att sova, i så fall, är det för honom att leva sitt ansvar och…
Fundera igenom detta och återkom med frågor när du förändrat din syn på ansvar och att det går att dela.

Fråga:

Hej Iris,
Jag har precis läst din bok ”En annorlunda barndom”. Är så fascinerad över den enkelhet du beskriver, och som egentligen är så självklar!! 
Det jag verkligen längtar efter är att ha den här andliga kontakten som är så självklar och enkel för dig. 
Jag skulle vilja känna naturen, resa med vinden och svalla med vågorna, kunna hoppa mellan ”verkligheten” och den osynliga världen….och fullt ut vara en del i helheten hos livet.
Folk säger: ”när du slutar leta är du där”, ”det är ett tillstånd som du hittar i ditt inre” osv

 Javisst, men hur?!??!.

Jag har mediterat, yogat och varit intresserad av andlighet och personlig utveckling sedan tonåren. Jag har gått massor av kurser för att frigöra kroppen från fysiska, psykiska och andliga spänningar. 
Nu är jag 51 år, och än kan jag inte känna den kontakten/vissheten. 
Kunskapen finns där, men den har inte fallit ner till en klarhet/självklarhet/något upplevt.

Känner mig maktlös och vet inte vad jag kan göra, eller hur….
Jag är i stillhet, promenerar mycket i naturen, reflekterar, reser i mitt inre och är mycket medveten om mina tankar och känslor.

 Helst av allt skulle jag såklart vilja träffa dig för personlig handledning, men jag vet ju hur efterfrågad du är…..

Skulle känna mycket stor tacksamhet över lite hjälp/goda råd!!!!
Svar:
Det låter som om du lever det jag kallar ”det bästa av alla liv för dig”, så… frågan är vad det är du söker, om du tror att det finns något bättre? Det tror inte jag. Min uppfattning är att om du är nöjd med det du har, här och nu och är närvarande i det så kommer du att uppleva ’den riktiga världen’ = den materiella och den immateriella som ett och på ditt eget sätt, släpp alla föreställningar och var i det tomrum där det kan komma något nytt inifrån dig själv.

Att världen ser helt olika ut för varje person beror på att vi är så unikt olika. Jag har talang för något som tar sig ett uttryck och du har talang för något annat. Så fort du tror att det går att vara annorlunda i dig själv så missar du något väsentligt.
Vi har en unik konstitution och den ger de möjligheter och begränsningar den ger. Om vi kan försonas med det och inte tro att ¨gräset är grönare på grannens tomt¨ utan bara leds av nöjd sval nyfikenhet på vad vi besitter för egna förmågor, då…. jag då kan det hända att vi får veta något nytt om oss själva.
Det låter som om du levt i ett ideal och så nära perfekt som det går. Tyvärr är det bara en sida av livet. När vi lyckats eliminera alla motsättningar och konflikter vi får, och har, inom oss så hamnar vi i en form av otillfredsställelse som är svår att förklara. Den verkar så ologisk. ”nu, när jag har fått det så bra, då, om någonsin, borde jag väl få uppleva andligheten? Jag förstår inte varför den inte uppenbarar sig?”
Om man har centralvärme så att man kan ha, ideala 22 grader hela tiden så finns det ingen eld att tända, ingen eld att bränna sig på eller att inte få igång så att man fryser förfärligt för att man inte har något elddon.
Kroppen blir glad när den utsätts för att användas. När vi får lov att utmana oss själva för att överleva. När vi är beredda att brottas med allt ofullständigt och misslyckas med minst hälften och att det är bra nog ändå så länge vi överlever.

När vi ger oss ut i livet och provar våra talanger och krafter, när vi använder den rikedom vi har genom vår kunskap om livets mening i att leva.
Att vi vågar att misslyckas, lära av det och bli bättre och bättre på att överleva utmaningar mot alla odds.
En stor del av mänskligheten lever på gränsen till undergång hela tiden, de utsätts för våld- och förtryck och har det hemskt. Samtidigt så får de en erfatenhet av livet som är guld värd och ofta upplever de ögonblicksögonblick av inre frid och att de kommer sig ur eländet och får förnimmelser av ’den andra sidan’ av de fulländade, men de flesta, de är bara i det elände som de är i och bara överlever med näsan över vattenytan eller går under.

Så är det på den lyxiga sidan också. Att man som du… lever det bästa av alla liv… och i grunden har det väldigt bra, lungt skönt fridfullt i fred med allt och är fri och kan välja utan att vara tvingad till något. Då behöver vi ingenting mera, då är det som det ska vara och då finns möjligheten att vila i den nöjdheten så….
Vad är det som fattas dig? Vad är skälet att du inte är nöjd med att ha det så? Vad vill du använda din kapacitet till för att uppleva något annat? Var finns balansen, skärningspunkten, ?

Du kanske behöver ge dig ut i världen? Ge dig ut i det, för dig, okända och ta hand om andra som inte har det bra? Ta hem en hög med flyktingar och försörja dem? Vara med i någon organisation där din kapacitet tas i bruk?
Just därför att du har utvecklat dig själv så mycket i konsten att bara vara dig själv som dig själv, så kan du glömma ditt ego och använda din kapacitet för de som behöver den.

Det finns en hemlighet gömd i detta.
All kunskap och kapacitet som vi använder gör att kroppen blir glad, nöjd, och tillfreds, då blir vi ljusa inuti och livet känns levande. Om vi skaffar oss en massa insikter, kunnskap och färdigheter och lägger dem på lager som produkter för att de kan vara bra att ha någon gång, eller för att briljera med eller…? och inte använder dem, så blir vi missnöjda.
Kunskap och rikedomar som vi har och inte använder är fruktansvärt tunga att bära, de står ofta ivägen för vår inre frid och frihet, och hindrar oss att nå den enda frihet värd namnet.
Det handlar om balans mellan egen yttre trygghet och att leva i att bidra till andras trygghet. Just när vi använder våra egna förmåner så att andra också får nytta av dem, det är då livet leker, och det kan vi inte uppnå utifrån, det kommer inifrån och i sin egen unika form.
Det kan vara att om vi har konstnärliga talanger berika tillvaron och kulturen med det, sång, musik, ord och allt tänkbart, likaväl som att den som är duktig på att lära ut, berikar andras möjlighet till att plocka fram sina förmågor, lika väl som att ge den hjälp till att få mat som är utan eller vård och kontakt för den som fastnat i sin inre fängelse. Allt som ofullständigheten behöver berikas med.
Sååå… fundera på något annat än din egen andlighet. Var säker på att den finns och är ihopsmält med dig och att din kropp vill att du lever det överskott du har, den lyxkunskap som livet varit nådigt att förära dig med, och har berikat dig med,… ta det i bruk och … gör något som är till hjälp för de som inte är på ’den ljusa’ sidan av tillvaron.
Det finns ingen mall för just vad det är, det blir till i närvaro när man tittar sig omkring och möter den verklighet som är….
Du får gärna skriva mera om de behov du ser i den ofullständiga verklighet som vi är omgivna av och hur du tar din kapacitet i bruk.
Du är bara 51 år och du har troligen omkring 30 år till ditt förfogande, att fylla dem med liv, istället för att fylla dem med att åren går och vänta på något utifrån som ska ge lycka… jaa, då får man, oftast, vänta utan, tills livet är slut.
Lycka till.

Fråga:

Jag har vissa personer i min närhet (främst gammal mamma och 18-årig dotter) som, när de har det jobbigt får mig att må jättedåligt. Jag kan med intellektet förstå att jag inte hjälper de alls genom att bara må dåligt men det finns en autopilot hos mig som gör att det blir så. Hur är vettigt att tänka för att vara ett bra stöd men utan att jag själv ska må dåligt?
Svar:
Skälet att du mår dåligt när de mår dåligt är att du blir rädd för att deras mående ska belasta dig och då konkurrerar du ut det med att själv må dåligt eller sämre än dem.
Precis som du säger, du blir hotad av deras dåligtmående, att du inte ska få deras uppmärksamhet och omsorg, och då klickar autopiloten in och så mår du sämst.

Precis som du säger så blir du då en belastning för dem istället för att du är den som är den de kan luta sig mot för att själva komma ur sitt dåligtmående.
Det handlar också om att du tror att du måste lösa deras problem och att du förlorar något på att må bra när de mår dåligt. Det är så barn ofta tror när de är små, att de kan få tillfredsställelse utifrån och om de inte får det så förlorar de något och då blir de egoistiska och självupptagna och beter sig så att de ska få det de vill ha, det som uppfattas som bortskämdhet, att de får allt de pekar på och ändå inte blir nöjda.
Skälet är det att man aldrig, inte i hela livet, kan bli nöjd med det man får utifrån utan då vill man bara ha mer och mer och då kommer man till att behov övergår i ett sug och suget övergår i ett begär och så uppstår ett missbruk.
Hur gör du då för att tänka om?
Först, att förstå i ditt djupaste innersta att du har allt du behöver och att ha ett behov eller sug efter något utifrån är naturligt men…
Att du stannar upp, flyttar in i dig själv, är nöjd trots att du har ett behov, är nöjd med att du inte dör om du inte får det tillfredsställt utifrån just nu, utan kan nöja dig med att ha detta sug, detta behov och inse att… förr eller senare träffar du på det utanför dig som du kan ta in och låta smälta samman med ditt behov som du är nöjd med, och då…ja då, kommer en känsla av frid, en känsla av ljus och glädje i dig, en frihet som är den enda frihet vi som människor har, och den är det mest tillfredsställande som finns. (det är hemligheten bakom hur ens egen kropp löser konflikter vi har inuti och att det händer något nytt i de psykiska upphängningar och rädslosystem som vi brottas med)
DET, DET… är att verklligen tillfredsställa sitt eget behov och det har vi i vår kultur glömt bort och ersatt med att vara, snabba, effektiva, rationella och bekväma och tro att det är det som gör att vi blir nöjda. Det är det inte. Det leder bara till att vi vill ha mer och mer och m…. i oändlighet och att vi då är i framtiden och väntar på nästa kick istället. När vi får den varar den så kort stund och så är vi igång igen att söka nya kickar, mer exklusiva kickar och så blir vi bra konsumenter och ökar tillväxten.

Vi blir materiellt mycket rikare men tyvärr inte nöjdare och lyckligare av det.
Hur hänger det ihop med din autopilot?
Jo…om du förstår att när någon kommer till dig och mår dåligt så är det en gåva till dig. Att om du då flyttar in i dig själv, blir medveten om ditt eget behov av den andres uppmärksamhet, att det finns och att det är ofarligt om du inte just nu får det tillfredsställt, så att du kan vara nöjd fast du har behov, släppa ditt eget sug och begär, och… ha fokus på den andre.

Inte för att du kan tillfredsställa dens behov, men det räcker med att du lånar dem ditt öra, att du lyssnar på dem när de är i sina egna våndor, att du sätter på en kopp kaffe, har all tid i välden, är här och nu en lite stund, tillsammans med den som är olycklig och mår dåligt, pratar så lite som möjligt men lyssnar och förstår hur den andra har det, så småningom, efter det urdruckna kaffet eller theet, så känner den andra sig något bättre och är beredd att gå.

Det är det vi alla behöver när vi mår dåligt och det är bara vår egen kropp som kan tillfredsställa det behovet och lösa våra problem så vi = du, som är utanför den andre, du kan lungt slappna av, vila i fokus på dig själv, lyssna på den andre och… då kommer du inte att få detta sug och begär efter den andres uppmärksamhet får då vet du att det kan du få vid något annat tillfälle eller av någon annan, det blir inte så viktigt, du kan leva med det behovet… då mognar du, då blir du vis och klok, då försöker du inte göra dig av med den andre och dens problem eller försöker att komma med en massa råd som den andre inte har behov av, bara vara dig själv, vara kvar i den nöjdhet du själv har.

Det är det som kallas empati eller medkänsla och det är det viktigaste för oss som människor att få vara i den sortens gemenskap, att ingå i gemesamhet med den ’flock’ vi tillhör, och… det är just det som är den hemliga nyckeln för den andra att må betydligt bättre.
Det värsta är att i vår kultur så ersätter vi detta med psykofarmaka, alla möjliga terapier vars metoder ska bota oss, att vara i sammanhang där pedagoger sysselsätter oss så att vi ska ’glömma’ våra problem mm, mm. Där har vi gått vädligt snett i vår förståelse av hur vi fungerar som människor och vad som försätter det ur spel.

När det är så enkelt, dock inte lätt, att själv se till att jag inte är rädd för mina egna behov som dars igång, så att autopiloten inte behöver slå på (eller så kan jag slå av den med att förstå att det inte är livsfarligt) och bara finnas, bara vara, bara lyssna och omsorga med något njutbart. Att det är jag, den mänskliga kontakten med mig, att den andra är i min atmosfär, som är det läkande för dåligtmående personer.

I vår civilisation så gör vi allt vi kan för att göra andra saker istället för att vara, och stå till förfogande för varandra.
Hur ska vi ändra på det????
Jaa, det kan bara var och en i sig själv ändra på. Det finns ingen metod, ingen teknik, ingen pedagogik i världen som kan ändra på det eftersom det är en tankevurpa som behövs…

Att inse det faktum att psyket aldrig går sönder, bara trasslar till sig, är outvecklat, överutvecklat som försvarsmekanism, styrs av den prägling vi fått genom våra nära när vi var barn, de tankefel vi har tagit över, ofta från en person eller två, och att det är alldeles för lite för att ett barn ska hitta sin karaktär, och därför har vi så mycket må-dåligt problem som vi har i vår kultur.

Det handlar både om samhällsstruktur och enskilda tankefel, precis som ditt, att du mår dåligt när andra mår dåligt för att du omedvetet blir hotad att tro att de ska få något av dig som du förlorar på och att det utlöser din autopilot, istället för att din medkänsla slår på empatisk istället.

Läs igenom detta och fundera inom dig om du kan känna att det ger dig någon form av aha-upplevelse i att du har allt du behöver även om du har behov och att det finns utanför dig det du har behov av och att du är fri att låta det smälta in di dig och sprida tillfressställesle i din kropp.
Om du inte hittar detta så skriv igen och fråga mera. Förr eller senare så trillar poletten ner.

Fråga:
Jag har en vuxen person i min närhet som säger nej till det mesta- tex. presenter, maträtter, klädmaterial, idéer och förslag, initiativ och samarbete från min sida.
Försöker att inte ta det personligt men undrar hur har man en relation med en sån person. (det är dotterns far så jag vill honom väl och vara vänlig och omtänksam men det bemöts på ett sätt så jag känner mig ledsen)
Hur bemöter jag en sån person med värme utan att själv bli sårad?

Svar:
Jag gissar att den personen du talar om har varit sambo med dig och att ni har haft en relation som har ändat med ett barn och sedan av en eller annan anledning har er relation förändrats så att ni inte är tillsammans längre men ni har med varandra att göra eftersom ni har ett barn tillsammans, också kanske för att ni tycker om varandra.

Jag gissar bara och du får korrigera om det inte stämmer.

Det låter som om denna människa lever med en djup konflikt, en besvikelse som färgar allt han känner och tänker i relation till dig. Det gör att han inte kan samarbeta, han känner sig pressad av dig och att han måste anpassa sig och det vill han inte och då blir han emot istället. Det är hans sätt att hålla avstånd från att göra som du vill bara för att du vill det och att han inte kan göra om det till sitt. Svårigheten är att personen inte vågar vara i ansvar utan blir anpassad till dina förslag och då låser sig hela, att inte ’kuvas’ och istället är personen emot dina förslag.

Det blir tungt och tråkigt för dig och du behöver tänka ut hur du kan be honom att överväga dina förslag utan att vara för eller emot.

Om personen löser sin konflikt med detta så finns möjligheten att ni skulle kunna ha ett utbyte och mötas igen men som det nu är så går inte det.

Det viktiga för dig att veta är att du inte kan ändra på honom, men du kan ändra på dig så du ger honom utrymme att ändra sig och det är en stor fördel för er båda, det är en vinst också för det barn ni har tillsammans.

Fråga:

Hej,
Jag är en kvinna som oftast träffar män med mer feminin energi.
Till en början har vi fantastisk sex och närhet men sen tappar jag bort mig själv och blir klängig och orolig för att bli lämnad.
Då tar jag för stort ansvar för relationen och tappar min kvinnlighet och attraktionskraft och de flyr fältet.
Många män blir intresserad av mig men det rinner ut i sanden för jag kan inte behålla deras intresse.
Vad tror du det beror på? Hur behåller jag min kvinnliga energi i en relation med en man?
Jag har knappt några kvinnliga vänner och mycket dålig relation till min mor, kan det ha med saken att göra?

Svar:
När du träffar någon och driften, erotiken och sexualiteten, är påslagen, då är det bara den som styr. Då lever man i ett sus-och-dus-tillstånd. Det är som att vara på fest och bli uppbjuden till dans och att man dansar med någon som njuter av att dansa och då vet man inte vem som för och vem som följer, det är en lek, man leker, det börjar med en blick, en ’smekning’ av något slag och den andra ’nappar’ på den och sedan är attraktionen igång.

Så länga denna förälskelse råder så hakar man inte upp sig utan allt sker här och nu och allt som inte är här och nu är transportsträcka fram till här och nu. Man lär känna varandra till en del och hittar gemensamheter och olikheter och möts i just det.

När man då lär känna en annan persons fel och brister, förtjänsterna har man ofta noterat under förälskelsen, så kommer den tiden då förälskelsen är över, och det är då man upptäcker om detta är en människa som jag kan leva med i kärlek?

Kärlek är inte detsamma som förälskelse. Kärlek är ett tillstånd som finns tillgängligt för oss som människor hela tiden, hela livet och det är ett finstämt arbete vi gör när vi drar upp det till känsla. Dels behöver vi göra det till oss själva så att vi är nöjda och tillfreds inuti så att vi inte luras tro att vi kan få något utifrån som tillfredsställer oss, utan att vi vet att det vi får utifrån kan bara bli tillfredsställande om vi redan är nöjda, trygga och ljusa inuit och att vi också är nöjda trots att vi har behov av olika saker som finns utanför oss. När vi då tar in något så smälter det samman och vi får frid och frihet i att vara ett med oss själva och i gemenskap med andra.

I det du skriver så låter det som att denna ömsesidighet fungerar så länge ni är i en förälskelse men när den tiden kommer då förälskelsen är över och du behöver vara nöjd ändå och övergå i kärlek istället så hamnar du i sug och begär att få det av den andre, och då…. då börjar du anpassa dig, du börjar att bli klängig och osäker, att försöka att göra något för den andre så den gör något för dig.
Det hamnar i misstro mot dig själv och misstillit till den andra och då börjar du känslomässigt spela med att han inte tycker om dig, att du inte duger, att det är något fel på dig, att han säkert kommer att överge dig, att han inte är intresserad länge osv. Och… så klart blir du en belastning istället för en tillgång och då blir det du tror en självuppfyllande profetia. Du blir övergiven, det tar slut.

Detta handlar inte om manligt och kvinnligt, detta handlar om kommunikation relation och kontakt. Det handlar om att livet är så ofullständigt som det är och att man inte kan ha kontroll, eller garanti för att något inte ska ändra sig. Att man inte låter sin egen historia och ställer sig själv i vägen för relationen utan ser att detta är en helt annan person än de jag tidigare har känt i livet, och nu vill jag vara nyfiken på honom och utforska världen och verkligheten med honom för att lära känna honom…

För att kunna införliva och försonas med den hans fel och brister och njuta hans förtjänster så behöver jag vara här och nu, närvarande, nyfiken och vilja införliva honom i mitt liv.
Att du inte heller far iväg till framtiden, hur ni kan ha det, hur du, eller han, ska bygga din borg, ditt slott och se till att inget kan störa friden. Att du gör dig en sagobild eller demonbild av framtiden och sen försöker förverkliga den i verkligheten, utan låter verkligheten bli som den blir av relationen och erfarenheterna som ni båda gör.

I båda fallen, om du är i din historia eller om du är i din prognos för framtiden så är du borta från närvaron här och nu och det leder bara till att den andre blir uttråkad och tycker att det bara är problem att umgås och börjar se sig om efter annat att göra.

En relation är en levande organism, det är ett VI och det innebär ett finstilt arbete att odla den gemensamheten hela tiden och det gör man med att dra upp kärlek till känsla. Då är det behagligt att vara i den andra människans närhet och det är det som gör att man knyter sig an till varandra. Ibland innebär det att jag avstår från det som skiljer oss åt eftersom det är roligare att vara i relation än egosingel och ibland är det samma sak för den andre.

Det som är viktigt är att man är nöjd med det man avstår från innan man avstår och också fortsätter att vara nöjd med det medan man avstå, så att den andre inte får ’äta upp det’ när man blir sur eller besviken eller…. reagerar på något… tex avundsjukt eller svartsjukt.

Ingen äger en annan utan vi lever i varandras jord och får näring av det och blir lyckligare genom det VI eller att vara i någons gemensamhet, det är det som är vitsen med vara i par som senare kan leda till en parrelationer.

När jag läser dina rader så tror du att attraktion är det enda som håller ett förhållande ihop och att om man inte kan vara attraktiv för den andre eller känna sig attraherad av den andre så är det ingen riktig kärlek?

Det är bara ingången till möjlighet att leva i relation. Den behövs inte ens för att hitta en relation att leva i. Det är trevligt att vara förälskad och attraherad, men det som en verklig kärlek bygger på det är just att hitta in i att uppskatta en annan människa och, som min mor sa…”när du kan tänka dig att se den personen på andra sidan köksbordet i resten av ditt liv”… att det är då som vi ser det fina i att vara del i ett VI och det kan ingen egenutveckling i världen ändra på.

Sedan kan det komma mycket i vägen, men… tjaa, det är livets ofullständighet och den har vi alltid det man har att sträva med och emot.
Attraktion kommer om man går nära varandra, om man är i varandras atmosfär, då blir den andre vacker och du vacker i den andres ögon och då uppstår attraktion. Det är driften och den vill erotik och sexualitet för att vi ska reproducera oss så att människorasen överlever och den är inte det minsta bevis på kärlek, även om det också kan vara kärleksfullt så ändrar sig den i det vanliga vardagliga livet.

Det du sedan säger, att du knappt har någon väninna och en dålig relation till din mor har sin betydelse. Den gör att du inte har haft någon kvinnlig initiation. Du har inte blivit förbunden med dig själv som kvinna. Du är förbunden med dig själv som människa men när man sedan blir könsmogen så behöver man få delat, och bli delgiven, vuxna kvinnors kärlek till sig själva och till sitt kön. Vad är det djupast sett att vara kvinna?

Hur lever man i det ansvaret och lever det så att man själv är nöjd innan det man gör och tar ansvar för? Inte för att behaga mannan utan för att det passar dig själv bättre att använda din kraft och styrka, din kvinnlighet på det sättet. Att du har allt ansvar precis som alla andra har allt ansvar, och att man gör det man kan, det som passar en själv med den karaktär och personlighet man har och att dina talanger just glädjer dig att de kommer till sin rätt, och att det…. troligen väcker känslor hos någon man.

Så… det du behöver är att utforska vad det är att vara dig själv som kvinna. Det innehåller allt det du är som människa men med ett tillägg, att du också har ett kön av två och att det är konstitutionella olikheter både fysiskt och immateriellt, att vi genom att vi är könsmogna kommer att uppfatta världen och verkligheten olika genom det.

Visst… alla invändningar mot att det är hur vi präglas och hur vi lever och hur kulturen och religionen påverkar oss och… och allt det är sant… men avskalat det så uppfattar vi verkligheten individuellt olika men också köns-individuellt olika. Det är därför vi ofta attraheras av det motsatta könet, om vi inte har konflikt med det kön vi själva har eller med det andra könet, för då blir vi rädda och då försvinner attraktionen.

Så börja med att fundera på hur du ska få veta vad det är att vara dig själv som kvinna, och hur det kvinnliga fungerar. Om du vill ha hjälp så skicka ett mail till mig så ska jag skicka det vidare till några kvinnor som håller på med kvinnlig initiation så kan du gå en sådan kurs och få inspiration till att söka vidare.

Det är ett sätt att förstå ”kärlekens omvända lag”… att givandet är gåvan till dig själv och din tillfredsställelse, hur den än tas emot av den andre” och att om den andre tar emot din gåva så är det den största gåva du kan få.
Det är ofta bortglömt i vår civilisation och att vi har ersatt det med någon form av rättvisetänkande som ofta leder till besvikelse och osämja istället för frid, frihet och nöjdhet inom oss själva.

Fråga:
Hej iris.
Är det så att kärlek och rädsla inte kan existera samtidigt? Eller är det på något sätt möjligt? Jag har läst så mycket om att rädsla är motsatsen till kärlek. 

Jag tycker mig se så många förhållanden byggda på någon form av rädsla.

Jag har många vänner som blir ”ett” med sin partner. Och om detta ”ett” bryts kan total förvirring uppstå. 

Samtidigt som jag tycker mig se att någon form av rädsla är närvarande i dessa relationer måste jag säga att jag också tror att kärleken finns där. Kan det jag ser vara äkta kärlek eller är det någonting annat? 

Detta är en fråga som egentligen inte rör mina vänners relationer utan snarare mig själv. Jag har själv varit kär (?) och upplevt det som helt fantastiskt men samtidigt skräckinjagande. Alltså uppenbar rädsla. 

Tack på förhand iris, jag hoppas du kan hjälpa mig att reda ut detta. Stor kram 🙂

Svar:
Nej, rädsla är inte motsatsen till kärlek. Det är två helt olika storheter som kan finnas samtidigt och det kan skifta i varje ögonblick.

Kärlek har en andra sida, det vi kallar för hat. Det beror på livets ofullständighet att kärlek kan känslomässigt omvälva sig till hat och… den kan återgå till kärlek när man löst de konflikter man får i sig själv av den andres ofullständighet. Också beroende på att man har förväntan på att den andre ska kunna tillfredsställa mitt behov i mig och berika mig med det som fattas mig, det ska jag får nu.

Tyvärr fungera inte livet så. Kärlek är både en kär lek och en kärlighet och det innebär att var och en är nöjd med den andre innan man umgås och pratar och… att man tillåter den andre att vara så som hen är. Att man tillåter sig själv att vara som man är och att man hittar vägen till mognad och tolerans. Den kommer när man lär känna varandra i kaos och ofullständighet för då visar man även de sidorna.

Motsatsen till kärlek är likgiltighet. När man, av en eller annan anledning, är likgiltig så kan man inte dra upp kärlek till känsla. Kärlek är inte en känsla i sig, det är ett tillstånd, och sedan kan man odla det så att det går att dra upp till känsla.

Likgiltighet är också ett tillstånd och om man hamnar i det så har man inte tillgång till kärlek och då… om någonsin i livet… behöver man någon annans kärlek för att likgiltigheten ska skingra sig och att man får en glimt av kärlek till sig själv.

Att bli ’ett’ med sin partner är från början en förälskelse och då blandar man ihop sina känslor i den andre och den andre i sig själv. I bästa fall återgår var och en till att bli sig själv och att man ändå hittar kärlek till den andres fel och brister och kan se med roade ögon på den andres egenheter och ens egna upphängningar… men… ofta blandar man in sig i en symbios istället, man vill förändra den andre så att den passar mig själv… och det går inte.

Att hitta nöjdhet i sig själv genom att livet inte är hotat och lösa de konflikter man får i sig själv genom andras egenheter, det är det som gör att man kan vara autonom och i en mutualitet istället för en symbios.

Alltså, att vara sig själv och vara nöjd med det, hur missnöjd man är med ofullständigheter och fel och brister och… att förstå andra på samma sätt och vara nöjd med att det inte är livsfarligt att inte vara perfekt utan kunna tycka om oförutsägbarheten och att man själv, likaväl som andra, kan ändra sig i vilken minut som helst. Det enda man vet är att allt är föränderligt hela tiden, med eller utan en själv.

Ställ din fråga till Iris

Skriv in din fråga i formuläret. Uppgifterna kommer endast användas om Iris vill komma i kontakt med dig. Om det är av allmänt intresse kommer frågan publiceras här under ”Fråga Iris” en tid efter.

Ditt namn (obligatorisk)

Din epost (obligatorisk)

Ämne

Din fråga